Ledare: Vilket ansvar har Ålands Radio att informera om pedofiler i den egna organisationen?

Lite nu och då brukar det vara dags att diskutera den åländska så kallade ”public service” vara eller inte vara – och nu är det dags för en sådan diskussion igen. Närmare bestämt undrar jag hur Ålands Radio AB kan kalla sig oberoende och göra anspråk på att ha rätt att få miljontals euro om året från de åländska skattebetalarna samtidigt som bolaget skyddar sexualbrottslingar inom den egna organisationen?

Vad det handlar om är att en av Ålands Radios mer kända profiler den 10 juni 2015 dömdes av Ålands tingsrätt för att ha utsatt barn för grova och systematiska sexuella övergrepp – under åtta års tid. Ett av hans offer var bara 5 år när övergreppen började.

Tingsrätten dömde radioprofilen för grovt sexuellt utnyttjande av barn till 2 år och 6 månaders fängelse. Ålands Radio publicerade två minimala notiser om saken utan att nämna några uppgifter om gärningsmannen. Radion skrev också att rättegången hölls bakom stängda dörrar och att handlingarna sekretess-stämplades för 60 år framåt. Så kanske inte ens radions reportrar kunde veta att det var en av deras egna som stått inför rätta?

Förutom den detaljen att Ålands Radio förfalskade nyheten om att domen skulle vara sekretessbelagd. I själva verket var och är domen offentlig och endast brottsoffrens identiteter hemliga – så som det brukar vara och ska vara i Finland.

Ungefär ett år senare frikändes faktiskt radioprofilen efter att ha överklagat till Åbo hovrätt. Frikänd på teknikaliteter:

”Även om målsägandens berättelse verkar äkta och övertygande behöver den stöd av indirekt bevisning, till exempel om händelser efter och följder av det påstådda brottet. För tillräknandet av brottet förutsätts att det inte som helhet betraktat kvarstår beaktansvärt tvivel om svarandens skuld.

A och B:s berättelser har i sig har varit detaljerade och trovärdiga. Övrig personbevisning samt skriftlig bevisning stöder i och för sig målsägandenas berättelser, men är andrahandsberättelser eller annars till naturen sådana att de inte kan ges nämnvärd vikt i bevisvärderingen”, skrev Åbo hovrätt i domen de gav 10 oktober 2016.

Vid det här laget undrar läsaren antagligen varför inte Ålands Nyheter skrev något om den dömde radiomannen. Förklaringen är rätt och slätt att Ålands Nyheter inte fanns då och startade sin verksamhet först flera år senare.

Radioprofilen är idag död och har fått möta sin yttersta dom. Frågan kvarstår ändå varför Ålands Radio mörklade brott som en av deras egna profiler – och en av Ålands mest kända offentliga personer – dömdes för i tingsrätten. I samma veva körde både radion och de åländska dagstidningarna på väldigt hårt med falska anklagelser om sexbrott som riktades mot en åländsk åklagare – en annan offentlig person. Då var det självklart för dem att sätta ut åklagarens namn i mängder av artiklar och reportage, trots att anklagelserna mot honom var uppenbart påhittade och trots att åklagaren varken blivit dömd eller ens åtalad. Åklagaren friades senare från anklagelserna och kvinnan dömdes för falsk angivelse, men hans karriär var redan förstörd.

 

 

Jag har ingen personlig vendetta mot Ålands Radio. Jag har aldrig kritiserat dem för att de avslöjade att jag låg bakom Ålands Nyheter under perioden som det här fortfarande var en anonym publikation. Ålands Radio ansåg att det låg i allmänhetens intresse och det gjorde det säkert. Men när deras egen ordförande är inblandad i systematisk korruption med bidragspengar är radion tyst. Det ligger kanske inte i allmänhetens intresse?

Under varje artikel som publiceras av Ålands Radio skriver redaktionen att de alltid är trovärdiga och opartiska. Varken det ena eller det andra stämmer så länge de skyddar brottslingar inom den egna organisationen. De skriver också att de är politiskt oberoende – trots att de är helt ekonomiskt beroende av bidragspengar från de åländska politikerna och trots att deras ordförande är en aktiv socialdemokratisk politiker.

Härom dagen publicerade radions ordförande Mia Hanström en inlaga om att yttrandefrihet bara är en ”relation mellan staten och medborgare” och att privata bolag gör som de vill. Med anledning av de massutrensningarna av högersympatisörer som just nu är i full fart på sociala medier. Det är uppenbart att Hanström inte förstår yttrandefrihet i ett större perspektiv och att hon inte är mogen för sin post som ordförande. Massmedia har en plikt att alltid försvara yttrandefriheten – oavsett om det är staten eller någon annan aktör som försöker begränsa den.

Frågan är inte ifall Ålands Radios redaktion och ledning tar sitt uppdrag med public service på allvar – vi vet att de inte gör det och att de saknar integritet. Frågan är istället vilka andra individer i det åländska samhället som skyddas från att exponeras för sina brott för att de är kollegor, vänner eller på andra sätt står nära medierna?

 

 

Ifall Ålands Radio alls ger något svar misstänker jag att det kommer att heta att de inte publicerar namn eller information för att de vill skydda brottsoffren. Vilket inte duger som ursäkt – man kan rapportera om sexualbrott och utelämna de uppgifter som kan användas för att identifiera brottsoffer. Ändå har både radion och de två dagstidningarna gjort det till rutin att dölja identiteten hos dömda våldtäktsmän, samtidigt som de går in på detaljnivå om brottsoffret och vad hon hade för relation till gärningsmannen. Var ligger allmänintresset i det?

Och var ligger allmänintresset i att veta i vilken eller vilka kroppsöppningar en människa har blivit våldtagen? I en artikel om en aktuell dom för våldtäkt tycker radions nyhetschef Malin Henriksson att det är viktigare att informera om sådana detaljer än om gärningsmannens identitet. Perverst.

Det börjar bli dags att ålänningarna börjar fråga sig vad de egentligen får för pengarna när det gäller radion.

Carl Kiviö