Kategorier
Nyheter

Insändare: Är det hållbart att skrota reservkraftverket i Mariehamn

Stellan Egeland (Ob) skrev i en insändare om arbetsgruppen för att utreda behov och möjligheter att bevara Mariehamns Energis dieselkraftverk G1. En motor från Wärtsilä (18V46).

G1 kunde användas antingen av Mariehamns Energi löpande eller som en energigarant för hela Åland när det inte blåser och kabelleveranserna inte fungerar.

I slutrapporten anses att G1 inte kan vara motiverad som reservkraft och att ett landskapsövertagande av G1 inte är ekonomiskt försvarbart.

Nu planerar Mariehamns Energi att destruera G1 till en uppskattad kostnad av 1 000 000 euro.

Egeland ansåg att detta var dårskap och jag blev nyfiken. Som jag såg, så finns några kuggfrågor.

I dagens läge verkar man göra allt, oberoende kostnader, för att få bort all fossilenergi, med en enkel googling visade att Wärtsilä konverterar dessa maskiner till gas och biobränsle för kraftverk och fartyg världen över, vilket är billigare än att destruera G1 för en miljon euro. Skattemedel.

Ett annat alternativ är att sälja G1 för fortsatt användning eller som reservdel för andra kraftverk. Detta skulle ge lite pengar åt Mariehamns Energi. Det har kommit till min kännedom att det funnits intresse för detta.

 

”På fartyg kan driften och inkopplingen skötas på distans via en laptop helt automatiserat 24/7. Det behövs ingen personal på plats. Varför skulle G1 då kräva 520 000 euro för att någon (hur många!?) skulle ha jour för att starta upp maskinen?”

 

Min första fråga till Mariehamns Energi:s styrelseordförande Jörgen Pettersson (C):

-Varför har Mariehamns Energi inte valt alternativen konvertering eller försäljning av G1?

Alternativet att använda G1 som reservkraftverk medför löpande kostnader.

Enligt den slutrapporten skulle beredskapen kosta 520 000 euro per år. Alltså beredskap för att starta upp kraftverket inom 24-36 timmar. Som ekonom känns denna summa inte trovärdig. Senare har jag lyckats hitta uppgiften om att det skulle kosta cirka 100 000 euro per år. Dessa uppgifter finns dels i den preliminära rapporten som arbetsgruppen gjorde, dels i en icke-offentlig utredningsrapport av Samrådsdelegationen för försörjningsberedskap från 2019, och även muntligen från en från en mycket trovärdig tredje källa.

På fartyg kan driften och inkopplingen skötas på distans via en laptop helt automatiserat 24/7. Det behövs ingen personal på plats. Varför skulle G1 då kräva 520 000 euro för att någon (hur många!?) skulle ha jour för att starta upp maskinen?

Hur kan man komma till att årskostnaden för beredskapen skulle vara 520 000 euro? Hur kunde arbetsgruppen – förutom Stellan Egeland – acceptera denna summa?

Men visst. Även 100 000 euro är pengar, men som det framgår både i Stellan Egelands reservation och från Samrådsdelegationens rapport (2019) så har Försörjningsbredskapscentralen i Finland ställt sig positiv till att stå för en del av de årliga kostnaderna för beredskap. G1 kunde stå kvar, men Mariehamns stad kan inte stå som ägare. Det finns lösningar på hur detta skulle lösas rent formellt.

Jag undrar om detta verkligen är ”hållbar energipolitik” och vill därför ställa följande frågor till styrelseordförande Jörgen Pettersson (C) och hållbarhetsminister Alfons Röblom (HI):

– Hur kan ni motivera varför att G1 skall destrueras till en kostnad om cirka en miljoner euro i stället för att kunna fortsätta som reservkraftverk då beredskapskostnaderna till stora delar kan finansieras av Försörjningsberedskapscentralen?

– Varför konverteras inte G1 för biobränsle eller gas?

– Varför kan man inte sälja G1 till någon som vill använda den eller ha den som reservdelsmaskin?

Jag anser att destruktionen av G1 varken ekonomiskt eller miljömässigt hållbart. Det är stort slöseri med skattemeel och av ett fungerande kraftverk.

Stephan Toivonen

Mariehamnare

Ålänning


Ålands Nyheter har sökt Jörgen Pettersson och Alfons Röblom för kommentar till insändaren.