Insändare: Hur många kvinnor och män måste offras för mångkulturen?

För länge, länge sen då vi knappt vet i vilket land Åland fanns så förekom brudrov. Enligt legenden så var det Birger Jarl, som stiftade lagen om kvinnofrid, som förbjöd brudrov. Den gav hårda straff och tryggheten ökade för kvinnorna i Sverige. Då.

I Sommar i P1 berättar Gunilla von Platen om sin barndom då hon såg sin 16-åriga kusin bli bortrövad under bröllopsförberedelserna. Ingen i släkten har sedan dess hört något av henne.

Kvinnan i Sverige fick sedan lika arvsrätt, rätt att studera vid universitet, rösträtt med mera. Lika lön för likvärdigt arbete är nu ett mål.

Brudroven försvann då, men våldtäkterna försvann inte, även om de alltid bestraffats. Jag minns att feministerna kritiserade att domstolarna verkade väga in om offret var berusat eller vilka kläder hon hade.

Som gentleman har dessa brott alltid väckt stor avsky. Sen framkom att dessa brott ökade och att det kanske berodde på att vissa män utgjorde en större risk? Men att säga detta gjorde att budbäraren attackerades. Var fanns feministerna då?

 

På Åland fanns ett misstänkt fall av omskärelse och det gjordes en orosanmälan. Vad som hände vet jag inte, men visselblåsaren blev åtalad och råkade ut för husrannsakan. Mångkultur.

Vi såg en rikspolischef, som verkade bry sig mer om förövaren än om brottsoffret, med motiveringen att man inte visste vad han varit med om. Men offret då?!

Det var kanske då som Björn Ranelid skrev om sina kompisar: ”De bodde trångt i omoderna lägenheter och ekonomin i många familjer var dålig, men ingen av mina hundratals bekanta, vänner och lekkamrater brände bilar, rånade gamla människor eller bar vapen.” 

Den gamla seden med brudrov försvann, men nu finns en ny där familjer för sina flickor för att gifta sig utomlands. Mångkultur. Och så kom ungdomsrån, skjutningar och så vidare.

 

Det finns politiker som aktivt stöder inflyttning från kulturer med värderingar, som vi hade före Birger Jarls tid. I Norden har vi avkriminaliserat homosexualitet medan man på annat håll ännu vill hänga dem i närmsta lyktstolpe.

Varför granskar man värdegrunden hos ålänningar, när man inte granskar personer som inte ens känner till värdegrund och ”lika lön” är okänt då de inte ens vill att en kvinna ska köra bil?

Mångkultur är inte pizza eller kebab, men vi vet inte vad som kan finnas bakom. Via en aktiv inflyttningspolitik så kan världens konflikter flytta in och även nya kan skapas.

Som en följd av en av dessa konflikter dog en 12-årig flicka förra helgen i Sverige. Det frågtes på sociala medier varför hon var ute så sent? Det frågtes om vuxenansvar. Skulden skulle läggas på flickans omgivning.

 

Detta är bara skuggorna av vad som händer i samhället. Men vad ger dessa skuggor?

En kvinna bör kunna gå naken i centrum utan att bli våldtagen. Vem som helst ska kunna besöka en hamburgerbar när som helst utan att bli beskjuten.

Vissa politiker ser mångkulturen som en vacker utopi. Kanske som vissa såg det kommunistiska samhället i tiden? Stalin gjorde ett försök. Även Pol Pot. Nu är det väl Maduro? Har någon sett ett lyckligt slut?

Hur många kvinnor och män måste offras på mångkulturens blodiga altare innan alla inser vad som händer? En blind kan höra det. En döv kan se det, men många politiker ser bara sina egna fantasier och sätter huvudet bakom sin skämskudde.

Det är den förda politiken, som ger dessa skuggor och Åländsk demokrati kommer aldrig, aldrig någonsin att stöda en aktiv inflyttning från regioner med riskabla kulturer.

Stephan Toivonen
Åländsk Demokrati

Lämna ett svar