Insändare: Jämlika förutsättningar eller jämlika utfall?

Det nordiska välfärdssamhällets yttersta syfte är att ge dess medborgare så jämlika förutsättningar som bara möjligt. Alla skall ha tillgång till samma offentligt finansierade välfärdstjänster inom vård, skola och omsorg oavsett bakgrund. Vi skall vara stolta över vår välfärdsmodell som bygger på en extremt human människosyn. Välfärdsmodellen bygger vidare på olika former av extra stöd baserat på individuella behov. Ett barn med skolsvårigheter får betydligt mera stöd än ett barn som klarar sig själv. En person med hälsoproblem får nyttja sjukvårdstjänster i princip utan gränser. Handikappade får olika stöd och samhället gör sitt bästa för att tillmötesgå och tillgodose deras speciella behov. Invandrare som inte kan språket får gratis språkundervisning osv. Staten ser till att mindre bemedlade inte står utan inkomst eller tak över huvudet. Allt, för att vi ska få så jämlika förutsättningar som möjligt att bygga oss ett drägligt liv.

Men. Välfärdsstatens åtgärder räcker bara till en viss gräns. Den kan, och bör inte heller skapa jämlika utfall. Oavsett hur mycket stöd du ger en viss individ, kan den inte alltid nå hela vägen. Vi människor har olika personliga egenskaper som ger oss vissa förutsättningar i livet. En rullstolsbunden person kan inte bli en fotbollsspelare likt Zlatan. De allra, allra flesta människor kan inte bli en Zlatan, hur mycket vi än kämpar. Om samhällets mål är jämlika utfall kan det inte få finnas några som Zlatan. Ribban för framstående personer inom olika områden måste sänkas rejält om utfallet ska bli jämlikt. Tar vi bort incitamenten för individer att sträva mot sina högsta potential skapar vi ett samhälle i total stagnation.

Att skapa jämställda utfall mellan könen skulle kräva omfattande ingripanden och regleringar från statligt håll. Kvinnor skulle t ex inte längre kunna jobba inom välfärdssektorn i den utsträckning de vill, inte jobba deltid som de vill, och självklart inte kunna ta ut föräldraledighet och vara hemma med sina barn som de vill. Familjer skulle heller inte få fördela hushållsarbetet eller oavlönat arbete i hemmet som de vill.

Detta är inte statens sak att styra!

Politiken har i mångt och mycket, när det kommer till jämlikhets- och jämställdhetstänk hamnat helt fel idag. Inte nog med att man stirrar sig blind på statistiska siffror och vill satsa på någon slags utjämning av siffrorna utan en gedigen bakgrundsanalys vad siffrorna står för.

Man har dessutom anammat den feministiska maktanalysen vid namnet intersektionalitet, som går ut på att indela människor i grupper utifrån olika yttre attribut som kön, sexuell läggning, etnicitet, ras, funktionalitet etc och rangordnar dessa grupper i en slags invecklad maktstruktur.  Man konkluderar ofta utan vidare, att ojämställdhet vad gäller tex könsfördelning bottnar i diskriminering, osynliga strukturer eller förtryck istället för att se dem som ett uttryck för människors fria val och/eller individuella personliga förutsättningar.

När de statistiska skillnaderna ska utplånas till fördel för ett jämställt utfall utgår man alltså inte längre från individnivå när stöd och resurser ska tilldelas, utan från gruppnivå. Är du mörkhyad eller homosexuell så antas du befinna dig lägre ner i makthierarkin och bör därmed ha tillgång till särbehandling i välfärdssamhällets tjänst. Är du kvinna, antas du (oavsett meriter, kompetens, personliga egenskaper) vara underställd mannen i denna maktstruktur, och därför ses positiv särbehandling som något fullt rimligt.

Att ett litet samhälle som Åland, som alla andra, delvis styrs av nepotism och kontakter är i princip ofrånkomligt om än icke önskvärt. Det förekommer givetvis också diskriminering, även om enkäter som bygger på självupplevelser i detta fall inte ska tillmätas så stort värde. En upplevelse är alltid subjektiv och det finns många faktorer att väga in.
Det är sant att en inflyttad inte riktigt har samma privilegier som en ålänning, när det gäller tex nätverk och kontakter. Det tar vi inflyttade för givet. Det ingår i vår konsekvensanalys när vi flyttar till Åland, liksom det alltid gör när man flyttar på sig.

Det finns dock otaliga exempel på att både kvinnor, homosexuella och inflyttade kan nå hela vägen upp i maktens finrum även här. Och de nordiska länderna hör trots allt till de länder där arbetet för minoriteters rättigheter har kommit längst, globalt sett.

Välfärdsstatens välvilja att vara alla till lags bör inte kunna utnyttjas av identitetspolitiska aktivister. Den politiska vänstern har alltid drömt om sin fullkomliga jämlikhet. Att jämlikhets- och jämställdhetstankarna har sipprat in till att omfattas även av delar av högern kan lätt skyllas den intersektionella feminismen som med sina teorier sprungna ur marxismen, helt okritiskt har slukats av det politiska och mediala etablissemanget.

Men vänsterns utopiska jämlikhetsiver har historiskt aldrig lett till ett blomstrande samhälle i ekonomisk tillväxt. Den har alltid lett till stagnation, fattigdom, förtryck och misär. Så kommer att vara fallet även denna gång, ifall utvecklingen åt detta håll får fortskrida.

Man frågar sig om jämställdhets- och jämlikhetstänket har gått för långt. Och ja, när statens ingripanden förskjuts från välfärdsstatens goda syfte att ge medborgarna jämlika förutsättningar till att på bred front skapa jämställda utfall, så har detta tänk definitivt gått för långt.

Anette Lehtinen

Ålands Konservativa Förening Urd

Lämna ett svar