Insändare: Prioritera kärnverksamhet framom HBTQIA-certifiering

Stephan Toivonen Camilla Gunell

I en motion till Mariehamns stad, med Camilla Gunell (S) som första undertecknare vill man att Mariehamns stad ska vara en föregångare när det gäller social hållbarhet och skaffa sig en HBTQIA-certifiering. De skriver att ”en sådan certifiering av arbetsplatser har redan gjorts i Sverige av RFSL under lång tid, men i Finland finns ännu inte motsvarande.”

SVT har haft några reportage om detta. En hade rubriken ”Gävles prideambassadör: Får en chock när jag ser vad det kostar”.

Det är den välkände Lars-Åke ”Babsan” Wilhelmsson som säger: ”Som gay tycker jag att RFSL gör fantastiska saker. Men jag hade ingen aning om att det var så här dyrt, jag fick nästan en chock när jag ser vad det kostar”

Region Gävleborg hade då lagt ut 2,1 miljoner så lång på denna utbildning i grupper om max 25 personer och som varar fyra halva dagar.

”En utbildning som borde vara en självklarhet och ingå i regionens likabehandlingspolicy” enligt Babsan. Ja, annars får vi kanske en motion om att personalen måste respektera vita och icke-vita nästa år.

Och visst. Stadens anställda bör och kan självklart behandla alla – medarbetare och kommuninnevånare – enligt samma villkor; unga som gamla, vita som icke-vita, kvinnor och män och andra, heterosexuella och homosexuella och andra enligt likabehandlingsprincipen.

Men Babsan har inte full koll på kostnaderna. På Åland består kostnaderna av tre delar. Först delade minister Nina Fellman (S) ut skattemedel från landskapet till en förening för denna certifiering. Sedan måste staden betala för skolningen med skattemedel. Men den största kostnaden är de anställdas tid / lön. Och genom att kärnverksamhet blir lidande. De är ju anställda för vård, skola, omsorg eller för att administrera detta.

Låt säga att stan har 750 anställda, som går 16 timmar på kurs, kanske timlön på €16 – vilket får dubbleras med tanke på alla arbetsgivaravgifter. 750st × 16h × €16 ×2 = €384 000 plus kursavgifter och skattesubventioner i landskapsbudgeten. Babsan hade nog fått trippel-chock han fått se hela kostnadsbilden.

En annan artikel i SVT har rubriken ”En tredjedel av hbtqi-certifierade verksamheter förnyar inte certifikatet”. Där konstateras att cirka 500 verksamheter, privata och offentliga är certifierade av RFSL och att certifieringen måste ”förnyas” vart tredje år. Exempelvis BUP i Örebro har räknat att certifieringen kostar nästan hela deras utbildningsbudget. Region Uppsala försöker få ett bredare perspektiv på alla diskrimineringsgrunder.

Jag är övertygad om att stadens personal klarar av att på bemöta alla enligt principen om allas lika värdighet. Det är ju inte 1980-talet lägre utan 2020 så homofobin lär knappast vara ett stort problem bland stadens anställda.

Samma gäller andra organisationer. Kurserna betalas trefalt. Landskapets pengar, kursavgifter och dyr arbetstid. Pengar, som borde gå till kärnverksamheten.

När det gäller företag, så tror jag att de flesta i kölvattnet av coronan fokuserar på sin egen verksamhet och försöker självfallet bemöta alla kunder med respekt oberoende etnisk bakgrund, kön, etnicitet, religion och så vidare och så vidare.

Landskapets budget har nu ett underskott på 85 miljoner euro och staden går knappast helskinnad genom corona-pandemin. Därför hoppas jag att man funderar tre gånger innan staden inleder denna typ av HBTQIA-certifiering, som sedan måste upprepas vart tredje år, för att man skall få behålla sin guldstjärna på hemsidan.

Stephan Toivonen

Åländsk Demokrati

På bilden: Toivonen till vänster, Gunell till höger, foto: lagtinget, Magnus Fröderberg

Lämna ett svar