Exklusivt: Ålands Nyheter har den enda svenska översättningen av regeringens virusplaner

Ålands Nyheters regeringstrogna robot har översatt planerna hos landets socialistiska regering för hanteringen av smittan Covid-19. Närmare 60 sidor av kompakt lektyr för den som vill veta vad makthavarna har för planer för sina finska och åländska undersåtar – endast för Ålands Nyheters läsare.

Ladda ner dokumentet som PDF

Ladda ner dokumentet som .epub


Handlingsplan för genomförandet av hybridstrategin för att begränsa COVID-19-epidemin 2021-22

Sammanfattning

I enlighet med regeringens principbeslut har social- och hälsovårdsministeriet antagit handlingsplanen för hybridstrategin den 7 september 2020 (STM 2020:26) och dess uppdateringar den 5 januari 2021 (STM 2021:1), den 1 juni 2021 och den 23 juni 21, varav den sistnämnda gäller tills vidare. Enligt uppdateringen kommer handlingsplanen att ses över under sommaren och hösten 2021. Hybridstrategins handlingsplaner har väglett de myndigheter som ansvarar för genomförandet av lagen om smittsamma sjukdomar när det gäller epidemiologiskt lämplig användning av rekommendationer och restriktioner.

Målet med den förnyade handlingsplanen för hybridstrategin är att öppna upp samhället, främja öppenhet och ge tvärsektoriellt stöd till insatser efter epidemier, ekonomisk tillväxtkapacitet och återuppbyggnad. När minst 80 % av målpopulationen har vaccinerats eller när alla i målpopulationen som vill få två vacciner har fått tillgång till dem, kommer de nationella restriktionerna och de omfattande rekommendationerna att upphävas. Den regionala utfasningen av restriktionerna kommer att påbörjas tidigare om den regionala sjukdomssituationen tillåter det.

Handlingsplanen kommer att stödja proportionalitets- och behovsbedömningen i det regionala och kommunala beslutsfattandet, förhindra överbelastning av hälsovårdstjänsterna och okontrollerad spridning av epidemin samt vägleda insatserna för att uppnå högsta möjliga vaccinationstäckning. Enligt lagen om smittsamma sjukdomar är lokala och regionala åtgärder det främsta sättet att bekämpa epidemin. Dessa åtgärder är mer begränsade när det gäller omfattning, innehåll, varaktighet och område och är riktade och viktade i förhållande till riskpotentialen för det område som ska begränsas. Effektiv smittspårning och lokala och regionala kontrollåtgärder som syftar till att förhindra smittspridning är också viktiga för att förhindra att den nationella epidemiska situationen återuppstår.

Handlingsplanen kommer att genomföras parallellt med åtgärderna för vård och återuppbyggnad efter epidemin. Handlingsplanen gäller på obestämd tid och kommer att uppdateras vid behov.

1 Strategiska riktlinjer för hybridstrategin när vaccinationstäckningen ökar 2021-22

Sammanfattning

Målen för den förnyade hybridstrategin för att hantera coronakrisen är att möjliggöra en öppning av samhället genom vaccination i rätt tid, undvika allvarliga sociala och ekonomiska konsekvenser, skydda kapaciteten inom hälso- och sjukvården och skydda riskgrupper och de mest utsatta. På regeringsnivå kommer man att se till att vacciner är tillgängliga, täckande och effektiva. Genomförandet av den förnyade hybridstrategin kommer att inledas omedelbart och begränsningarna och de omfattande rekommendationerna kommer att avvecklas omedelbart. När minst 80 % vaccinationstäckning av målgruppen över 12 år har uppnåtts, eller när alla berättigade medlemmar av målgruppen har fått tillgång till två vacciner, kommer de nationella restriktionerna och de omfattande rekommendationerna att upphävas. Förebyggandet av smittspridning och genomförandet av strategin test-spår-distinktion-behandling, särskilt för att förhindra allvarliga följder av infektioner, kommer att delegeras till regionerna, med särskilda lokala åtgärder. Test-och-spåra-strategin kommer att uppdateras för att ta hänsyn till riskbedömningen av överföringskedjorna och den ökade vaccinationstäckningen vid inriktningen av verksamheten. Epidemins och bekämpningsåtgärdernas omfattande inverkan på hela samhället understryker behovet av tvärsektoriellt samarbete på statlig, regional och lokal nivå. Instrumenten kommer i allt högre grad att inriktas på information och kommunikation för att uppnå högsta möjliga vaccinationstäckning. Lärdomarna kommer att användas för att ytterligare förbättra vårt lands beredskap och beredskap för framtida pandemier.

Strategiska riktlinjer

Syftet med hybridstrategin är att öppna samhället, hjälpa till att hålla det öppet och stödja återhämtning efter epidemier, ekonomisk tillväxt och återuppbyggnad. Samtidigt syftar tillfälliga ändringar av lagen om smittsamma sjukdomar till att minska smittrycket från utlandet.

I och med den ökade vaccinationstäckningen har de som riskerar att drabbas av allvarlig sjukdom fått ett ökat skydd, och risken för okontrollerad överföring av infektioner och sjukhusbörda har minskat avsevärt. De största hälsoriskerna är för den ovaccinerade befolkningen och för personer som av en eller annan anledning inte är tillräckligt skyddade mot sjukdomen. Proportionaliteten och nödvändigheten av de åtgärder som vidtagits för att kontrollera epidemin måste därför omprövas.

Användningen av rekommendations- och begränsningsåtgärder kräver en helhetsbedömning där besluten vägs mot bakgrund av deras epidemiologiska, sociala och ekonomiska konsekvenser och i förhållande till de grundläggande rättigheterna. Den ändrade strategin bygger på att åtgärder som påverkar hela befolkningen eller vissa samhällsfunktioner i en förutsebar och mycket stor skala inte längre är epidemiologiskt och medicinskt motiverade för ändamålet i fråga och inte heller ekonomiskt proportionerliga.

Övergången till det nya tillvägagångssättet kräver tillräckligt tillförlitlig information om vaccinationsskyddets skyddsnivå och nivån på kontrollen av smittspridningen samt om det betydande och sannolika hot mot liv eller hälsa som sjukdomen utgör för riskgrupperna. Denna uppskattning, som kommer att bli mer exakt allteftersom erfarenheter och forskningsresultat ackumuleras, kommer att ha en direkt inverkan på hur de övergripande fördelarna och skadorna av epidemibekämpning kan bedömas

När det gäller hälsoskydd vid gränserna regleras hälsoskyddsåtgärderna vid gränserna av lagen om smittsamma sjukdomar. När det gäller de inre gränserna kommer inresebegränsningarna att upphöra i juli 2021. Turismen till Finland från tredje länder kommer att utvecklas i takt med att antalet resenärer som har en godkänd fullständig vaccinationsserie ökar. Inresebegränsningarna vid de yttre gränserna kommer att avskaffas gradvis. Restriktioner för inresa vid de yttre gränserna kan fortfarande gälla efter det att 80 % av vaccintäckningen har uppnåtts, om det är nödvändigt för att förhindra en okontrollerad spridning av epidemin.

Handlingsplanen för hybridstrategin kommer att vägleda de myndigheter som ansvarar för genomförandet av lagen om smittsamma sjukdomar när det gäller epidemiologiskt och medicinskt lämplig användning av rekommendationer och kontrollåtgärder, innehållet i restriktionerna och deras diskretion, den rättsliga grunden och myndigheternas befogenheter. Statsrådet kan genom ett principbeslut förespråka att social- och hälsovårdsministeriet beslutar om antagandet av en reviderad handlingsplan för hybridstrategin och styr dess fullständiga genomförande inom sitt ansvarsområde när vaccinationstäckningen är tillräckligt hög. En tillräcklig nivå anses vara minst 80 % täckning i målpopulationen, men den regionala utfasningen av begränsningsåtgärderna kan påbörjas tidigare, beroende på den regionala sjukdomssituationen.

I månadsskiftet augusti-september beräknas 80 % vaccinationstäckning av målpopulationen i åldrarna 12 år och äldre kunna uppnås i mitten av oktober. THL kommer att ge en uppdatering om när vaccinationstäckningen på 80 % förväntas vara uppnådd.

På regional och lokal nivå prioriteras främjandet av högsta möjliga vaccinationstäckning och hälsosäkra metoder. Alla regionala begränsningsåtgärder måste vara nödvändiga och proportionerliga. Åtgärder för epidemibekämpning skall vara mer begränsade i fråga om omfattning, innehåll, varaktighet och område och skall vara riktade och viktade i förhållande till riskpotentialen i det område som skall begränsas. Detta innebär också att kriterierna för rekommendationer och begränsningar i första hand är medicinskt-epidemiologiska, med färre och begränsade sociala och ekonomiska bieffekter. Begränsningar bör behandla olika sektorer så rättvist som möjligt i förhållande till deras riskpotential.

Det nya tillvägagångssättet ligger mer i linje med det vanliga tillvägagångssättet att hantera smittsamma sjukdomar i specifika lokala situationer än det tidigare storskaliga pandemisvaret. Infektionsutbrott kommer i första hand att hanteras snabbt, målinriktat och effektivt av de lokala myndigheterna med hjälp av de grundläggande befogenheterna enligt lagen om smittsamma sjukdomar. Epidemibekämpningen skulle då i huvudsak bygga på de nuvarande bestämmelserna i lagen om smittsamma sjukdomar och endast i den utsträckning som krävs och begränsas av tillfälliga bestämmelser, dvs. nödvändiga begränsningar av cateringverksamhet. Handlingsplanen innehåller en uppdelning av de befogenheter som rekommenderas att användas.

I den nationella och regionala resultattavlan för den epidemiologiska situationen och i bedömningen av situationen betonas övervakningen av vaccinationsprogrammets effektivitet. Det är viktigt att övervaka när och hur varaktigt den minskning av allvarlig sjuklighet och dödlighet som vaccinationsprogrammet syftar till uppnås. En mycket smittsam smittsam överförbar sjukdom med en allvarlig sjukdomsprofil som kräver snabb upptäckt av infektioner, spårning av exponerade personer samt isolerings- och karantänsåtgärder. Strategin för testning och spårning kommer att uppdateras för att ta hänsyn till riskbedömningen av överföringskedjorna och den ökade vaccinationstäckningen i målinriktade verksamheter.

Beslutsfattandet kommer även fortsättningsvis att ske med respekt för principen om barnets bästa. I synnerhet kommer barnets ställning och principen om att barnets bästa ska komma i främsta rummet att beaktas vid användningen av åtgärder så att åtgärder för att förhindra smitta får minsta möjliga negativa effekt på barnet. Konsekvensbedömningen bör också ta hänsyn till de bredare välfärdseffekterna av kontroll av kranskärlssjukdomar och epidemier, som kanske blir synliga först på längre sikt.

I händelse av en plötslig och mycket allvarlig försämring av den epidemiska situationen kommer en separat förvaltningsövergripande nationell beredskapsmekanism att förberedas. Genom denna mekanism skulle de regionala och lokala myndigheterna uppmanas att vidta mer omfattande åtgärder, både regionalt och faktamässigt, på grundval av de befogenheter som för närvarande gäller enligt lagen om smittsamma sjukdomar och de befogenheter som tillfälligt gäller i händelse av en oundviklig och proportionerlig situation, om de är nödvändiga och om de negativa effekterna av situationen inte kan förhindras på annat sätt. Social- och hälsovårdsministeriet skulle förelägga ministerrådet ett förslag till principbeslut om införande av förfarandet och motsvarande riktlinjer. Ett tydligt strategiskt mål och kriterier för avveckling skulle fastställas i förväg för nödmekanismen, inklusive en övergripande mellanstatlig konsekvensbedömning.

Den förnyade vägledningen kommer att stödja de behöriga myndigheterna i kampen mot smittsamma sjukdomar i specifika lokala och regionala situationer, i enlighet med gällande lagstiftning. I samma sammanhang kommer man att bedöma det brådskande behovet av att vidareutveckla och ändra den befintliga lagstiftningen. En mer omfattande reform av lagen om smittsamma sjukdomar kommer att inledas utan dröjsmål, och i synnerhet i inledningsskedet kommer man att utvärdera och säkerställa att förordningen med avseende på befogenheterna enligt artikel 58 i lagen även i fortsättningen ger tillräckligt exakta och precisa gränser för handlingsutrymmet och innehållet i beslutsfattandet med hänsyn till laglighetsprincipen.

Den förnyade handlingsplanen gäller på obestämd tid och kommer att uppdateras vid behov.

2 Motivering av förlängningen av handlingsplanen

Social- och hälsovårdsministeriet har nyligen uppdaterat handlingsplanen för hybridstrategin efter regeringens principbeslut av den 27 maj 2021. Från och med 2020 har handlingsplanen väglett de myndigheter som ansvarar för genomförandet av lagen om smittsamma sjukdomar i fråga om epidemiskt ändamålsenlig användning av rekommendationer och begränsningar, begränsningarnas innehåll och beaktande av dem, den rättsliga grunden och myndigheternas befogenheter. Handlingsplanen har omfattat de permanenta och tillfälliga befogenheterna enligt lagen om smittsamma sjukdomar, där befogenheterna har tilldelats centrala, regionala och lokala myndigheter – Institutet för hälsa och välfärd, Transport- och kommunikationsverket, regionförvaltningsverken, hälsodistriktskommunerna och andra kommuner och lokala myndigheter. Handlingsplanen har inte täckt statsrådets egna befogenheter att besluta om vissa begränsningar genom förordningar och administrativa beslut. Regeringsdekret har infört nationella och regionala restriktioner för cateringverksamhet enligt lagen om smittsamma sjukdomar och regeringsbeslut har infört restriktioner för gränsövergångar.

Rekommendationer och restriktioner inom ramen för hybridstrategin kan riktas mot enskilda individer, samhällen eller befolkningen som helhet. Åtgärderna måste vara epidemiologiskt motiverade och proaktiva på grund av virusets föränderlighet, dess partiella oförutsägbarhet och de olika virusvarianternas egenskaper när det gäller deras känslighet för överföring. I handlingsplanen har epidemisituationen hittills delats in i tre faser: baslinje, acceleration och spridning. Klassificeringen av den epidemiologiska situationen har baserats på kriterierna för dessa faser och en övergripande bedömning som tar hänsyn till förändringens riktning och hastighet, områdets befolkningsbas samt arten och omfattningen av de åtgärder som krävs för att ta itu med de identifierade smittkällorna.

Sedan den senaste uppdateringen av handlingsplanen har parlamentet antagit tillfälliga ändringar av situationen när det gäller smittsamma sjukdomar och hälsoskydd i samband med gränspassage. De tillfälliga ändringarna av lagen om smittsamma sjukdomar syftar till att förhindra att COVID-19-infektioner av utländskt ursprung förs in i Finland. Bestämmelserna är i kraft till och med den 15.10.2021. Personer som reser in i Finland måste före inresan till Finland kunna uppvisa ett tillförlitligt bevis på att de har haft COVID-19 inom sex månader, att de har fått en COVID-19-vaccinationsserie eller att de har genomgått ett tillförlitligt COVID-19-test med negativt resultat.

Förnyelsen av handlingsplanen grundar sig på snabbt växande epidemiologiska och medicinska forskningsdata, övervakning och prognostisering av vaccintäckningens effekter, informationsutbyte mellan hälsovårdsmyndigheter och expertbedömning av den nationella lägesbilden som sammanställs av det nationella institutet för hälsa och välfärd. Om man uppnår tillräcklig vaccinationstäckning kommer risken för okontrollerad smittspridning och belastningen på sjukhusvården att minska avsevärt.

När man bedömer tidpunkten för övergången till det nya tillvägagångssättet bör man notera att landet har uppnått en mycket hög täckningsgrad för den första vaccinationen bland personer över 60 år, så hög som 92 %. Coronavaccination är frivillig i Finland. För närvarande finns det inga tecken på att täckningsgraden skulle sjunka avsevärt under den frivilliga täckningsgraden för olika åldersgrupper. Institutet för hälsa och välfärd uppskattar att de vacciner som behövs för att täcka 80 % av den totala målpopulationen, inklusive 12-15-åringar, kommer att ha tagits emot i Finland i mitten av september och 85 % i slutet av september. Målet är att uppnå högsta möjliga vaccinationstäckning, minst 80-90 % i målgrupperna. Särskild uppmärksamhet kommer även fortsättningsvis att ägnas åt vaccination och täckning av olika befolkningsgrupper, särskilt utsatta grupper.

I samband med den tidigare uppdateringen av handlingsplanen för hybridstrategin ansåg regeringen att epidemisituationen och vaccinationsframstegen krävde en översyn av handlingsplanen med avseende på innehållet i beskrivningarna av epidemins skeden och tillhörande rekommendationer under sommaren och hösten 2021. Innehållet och giltigheten av varje revidering kommer att fastställas separat. Social- och hälsovårdsministeriet har tillsammans med Institutet för hälsa och välfärd genomfört denna översyn under sommaren på grundval av den epidemiologiska situationen, övervakningsuppgifter om vaccineringens framsteg och effekter, uppkomsten av nya virusvarianter och internationella erfarenheter samt samlade forskningsresultat. I detta sammanhang har man bedömt behovet av rekommendationer om distansarbete och masker samt det brådskande behovet av att vidareutveckla och ändra den befintliga lagstiftningen. Det är t.ex. tänkt att beslutsfattandet om begränsningar av restaurangverksamhet ska överföras från statsrådet till kommunerna och regionförvaltningsverken, som ansvarar för andra liknande begränsningar. Den brådskande förberedelsen av Corona-passet och den nödvändiga lagstiftningen har inletts i augusti 2021. Test- och spårningsstrategin kommer att uppdateras så snart som möjligt för att ta hänsyn till riskbedömningen av överföringskedjorna och den ökade vaccinationstäckningen vid inriktningen av verksamheten.2.1 Epidemiologisk situation i augusti-september 2021

I början av 2021 halverades det sammanlagda antalet fall i den globala COVID-19-pandemin på fem veckor. I Europa var trenden till en början likartad, och dödligheten till följd av CO- VID-19 visade också en markant minskning. Sedan dess har dock nya accelerationsfaser inletts, eftersom vaccinationstäckningen ännu inte har varit tillräcklig i de flesta länder. En aktuell uppdatering om den globala pandemin finns på ECDC:s webbplats: https://www.ecdc.europa.eu/en/geographical-distribution-2019-ncov-cases, samt en översikt över situationen i Europa: https://ecdc.europa.eu/en/covid19-country-overviews. Finlands epidemiologiska veckorapporter, inklusive regionala lägesbedömningar, finns på Institutet för hälsa och välfärds webbplats: https://thl.fi/koronaviruksen-seuranta.

Från och med december 2020 började den så kallade alfavarianten av viruset öka sin andel av de nya fallen i Finland och utgjorde redan i början av mars 2021 majoriteten av de nya fallen. I början av maj ersattes den av Delta-varianten, som i slutet av juli hade blivit dominerande. Båda varianterna har i vissa studier visat sig vara något mer infektionskänsliga än tidigare former. Ändringar i restriktioner, olika helgdagar och semesterperioder samt beteendeförändringar i befolkningen som har ökat kontakterna är dock sannolikt minst lika viktiga för att förklara ökningen av infektioner under sommaren 2021 som förekomsten av mer mottagliga varianter.

I EU och EES beräknas 90 % av de nya SARS-CoV-2-infektionerna i slutet av augusti orsakas av denna variant på grundval av den uppskattade smittsamheten och modelleringsprognoser för Deltavarianten. Det är möjligt att Delta-varianten kommer att orsaka fler sjukhusvistelser än den tidigare spridda Alpha-varianten.

Epidemins karaktär har förändrats under sommaren 2021: liksom på andra håll i Europa har infektionerna spridits snabbt sedan juni, särskilt bland ovaccinerade ungdomar och unga vuxna. Det har förekommit smittkedjor från olika fritidsevenemang, och i den nuvarande epidemiska situationen är risken för smitta stor om inte lämpliga kontrollåtgärder vidtas vid dessa evenemang. Det stora antalet fall har inneburit en betydande belastning för primärvården och påverkat personalens tillräcklighet inom social- och hälsovården. Den försämrade epidemiska situationen och det ökade antalet infektioner till följd av ökad vaccinationstäckning har dock inte direkt lett till att sjukhusens arbetsbelastning är lika hög som vid epidemitopparna hösten 2020 eller våren 2021. Under augusti ökade dock efterfrågan på specialistvård, särskilt intensivvård, till en början också, men den stabiliserades i början av september.

I månadsskiftet augusti-september 2021 verkar antalet nya fall av corona i Finland ha minskat. Under vecka 34 (23-28 augusti) upptäcktes totalt 4 064 nya fall, vilket är cirka 300 färre än föregående vecka. Den uppskattade effektiva infektionsgraden är 0,75-0,95 (90 % konfidensintervall). Den uppskattade effektiva smittograden för HUS-området är 0,80-1,05. Dessa siffror har minskat på grund av det lägre antalet fall under tidigare veckor. Ökningen av antalet patienter som läggs in på sjukhus har också upphört. Antalet bekräftade infektioner i Finland är dock fortfarande högt och epidemisituationen kan också förvärras.

Under våren och sommaren 2021 har vaccinering mot coronavirus gått bra i alla särskilda ansvarsområden. Institutet för hälsa och välfärd rapporterar dagligen om hur vaccineringarna fortskrider på sin webbplats (https://www.thl.fi/episeuranta/rokotukset/koronarokotusten_edistyminen.html). För närvarande finns det inga tecken på att vaccinationstäckningen ligger betydligt under det mål som kan uppnås på frivillig basis för olika åldersgrupper. Det bör noteras att i de yngre åldersgrupperna har risken för hjärt- och kärlsjukdomar till stor del kopplats till samma riskfaktorer som i de äldre åldersgrupperna, och därför har praktiskt taget alla riskpersoner i åldern 12 år och äldre redan vaccinerats fullständigt i slutet av augusti.

Vaccinationen av 12-15-åringar, som inleddes i augusti, har gått snabbt framåt. Omkring 57 % av denna åldersgrupp kommer att ha fått sin första dos senast den 1 september 2021 (figur 1). I alla åldersgrupper över 40 år har mer än 80 % fått sin första vaccindos, men täckningen är fortfarande lägre i åldersgruppen 16-39 år, 71-75 %. Hur snabbt vaccinationstäckningen ökar kommer att bero på hur mycket vaccin som kommer in i landet och på om vaccinationsintervallet kan förkortas. Den slutliga vaccinationstäckningen (två doser) kan uppskattas i slutet av oktober och början av november.  

De vacciner som hittills getts är redan mycket effektiva när det gäller att skydda äldre personer och de som löper störst risk att drabbas av allvarliga sjukdomar. Detta kan ses i den kraftiga minskningen av dödligheten i sjukdomar i befolkningen som helhet och den låga incidensen i de äldsta åldersgrupperna under sommaren (figurerna 2 och 3).    

Hittills har dock vaccinationstäckningen inte varit tillräckligt hög för att man helt ska kunna överge restriktioner och andra åtgärder för att bekämpa epidemier. En växande andel av dem som inte är helt eller delvis vaccinerade är dock så unga och har inga riskfaktorer som kan leda till en allvarlig infektion att andelen allvarliga fall av infektion förväntas minska stadigt. För närvarande upptäcks ett successivt ökande antal corona-infektioner bland dem som har fått sin första vaccination. Detta är ett normalt fenomen när vaccinationsprogrammet fortfarande pågår och infektionstrycket är högt, och kan förväntas avta i takt med att vaccinationstäckningen och andelen personer som får två doser av vaccinet ökar. Mycket få allvarliga sjukdomsfall har rapporterats bland de fullt vaccinerade.

I vissa andra befolkningsgrupper än finsk- och svenskspråkiga har vaccinationstäckningen hittills varit lägre än i den övriga befolkningen. Det finns också en viss regional variation i vaccinationstäckningen. Om vaccinationstäckningen i vissa befolkningsgrupper eller regioner skulle förbli betydligt lägre än i resten av befolkningen kan detta öka risken för att epidemin förlängs och att den tillfälligt förvärras. Därför måste särskild uppmärksamhet ägnas åt att nå och vaccinera grupper som riskerar att vara undervaccinerade.

Under vinterperioden 2021-2022 kan det fortfarande förekomma en relativt hög incidens av coronavirusinfektioner, eventuellt med regionala variationer och beroende på vaccinationstäckning. Det kan förekomma flera mindre epidemiska vågor under vintern. Eftersom det enligt nuvarande kunskap är troligt att vaccination också ger ett gott skydd mot allvarliga former av sjukdom orsakade av de muterade coronavirusstammar som nu förekommer i Finland, kan man förvänta sig att effekten på sjukhusvårdsbördan förblir rimligt liten.

Coronarvacciner, liksom de flesta andra vacciner, ger inte fullständigt skydd mot infektioner, vilket innebär att infektioner kommer att fortsätta att förekomma bland vaccinerade personer i framtiden. Det är också möjligt att de nuvarande vaccinernas effektivitet kommer att avta någon gång i framtiden. I detta fall kan det vara nödvändigt med årlig vaccination, som vid säsongsinfluensa, för att upprätthålla en tillräcklig vaccinationstäckning av befolkningen. En bedömning av behovet, målgrupperna och tidpunkten för en eventuell tredje vaccinationsomgång pågår för närvarande.

Det mest sannolika framtidsscenariot är att viruset återkommer säsongsmässigt och orsakar en viss epidemisk våg, eventuellt årligen. Det är nästan säkert att ett nytt coronavirus kommer att cirkulera runt om i världen även efter det att den stora majoriteten av världens befolkning har uppnått immunitet, antingen genom vaccination eller genom att smittas av sjukdomen. Viruset kommer alltså att påträffas om och om igen, och det kan till och med uppstå epidemiska vågor. Eftersom befolkningen har ett immunologiskt minne som snabbt aktiveras och förstärks i varje cykel kommer de flesta av befolkningen dock inte att bli sjuka eller kommer att uppleva ett milt sjukdomsmönster när de möter viruset. På individnivå kan coronavirus dock fortfarande orsaka allvarliga och dödliga fall. Det är den överväldigande uppfattningen inom forskarvärlden att vaccinationsprogrammet kommer att förändra virusets sjukdomsmönster på befolkningsnivå till ett mildare, och att denna situation kommer att bibehållas antingen genom den intensifiering som beskrivs ovan eller genom upprepad vaccination. I de länder och regioner som inte kan vaccinera befolkningen tillräckligt omfattande och snabbt kommer samma slutresultat gradvis att uppstå genom upprepade epidemivågor.

2.2 Epidemiologiskt grundscenario

Restriktioner och rekommendationer mot epidemins tillväxt, gränshälsosäkerheten och framstegen med coronavaccinering för att skydda befolkningen kommer även fortsättningsvis att avgöra hur epidemin utvecklas i Finland hösten 2021. Det viktigaste målet är att hålla epidemin under kontroll tills vaccinering påtagligt minskar effekterna av coronavirusepidemin. Vaccinationsschemat har därför följt en modell som syftar till att förebygga dödlighet och sjuklighet på ett så effektivt sätt som möjligt och till att säkerställa hälso- och sjukvårdssystemets kapacitet. Vaccinationens inverkan på epidemins svårighetsgrad började märkas långt innan hela befolkningen vaccinerades; till exempel har tecken på minskad dödlighet setts sedan mitten av mars 2021. Å andra sidan är en växande andel av de ovaccinerade så unga och har inga riskfaktorer som kan leda till att andelen allvarliga fall bland infektionerna sommaren 2021 är mycket lägre än tidigare. Den kraftiga ökningen av antalet fall har dock också lett till en ytterligare ökning av behovet av sjukhusvård.

I ett webbseminarium den 26 augusti 2021 presenterade Institutet för hälsa och välfärd scenarier (alternativa framtida trender) som bygger på aktuella uppgifter och som genererats genom epidemiologisk modellering för perioden september-december 2021. Scenarierna tar hänsyn till minskningen av säsongsvariationen och den beräknade utvecklingen av vaccinering och uppskattar utvecklingen av infektioner och behov av sjukhusvård i förhållande till olika mönster av förändringar i kontaktfrekvenserna.

Förändringen av antalet kontakter påverkar den så kallade naturliga smittsamheten R, från vilken den effektiva smittsamheten R-eff härleds, som också tar hänsyn till andelen mottagliga personer i befolkningen (i praktiken vaccinationens inverkan). I scenarierna varierar utgångsvärdena för smittskyddet från 2,5 i slutet av sommaren 2021 till 4,0.

Det naturliga R-värdet för Coronavirus delta-varianten antas vara 5-6. Detta innebär att om inga försiktighetsåtgärder vidtas i samhället kan en person som smittas av coronavirus smitta 5-6 nya människor. Den naturliga infektionshastigheten beror på de omständigheter under vilka den uppskattas. Om uppskattningen görs i ett tätbefolkat storstadsområde med många dagliga sociala kontakter kommer R-värdet att vara högre än om samma uppskattning görs i ett glesbefolkat område. I verkligheten finns det därför inget globalt ”naturligt R-värde”, utan det är också lokalt. Skillnader kan också uppstå mellan länder av samma skäl.

I scenarierna ökar antalet kontakter, dvs. smittsamhetsgraden R, stegvis från nuläget till olika förinställda nivåer under september och november. Modellen specificerar inte orsakerna till ökningen: samhällets öppning, varianter och säsongseffekten ingår i de olika R-värdena och ökningen. I alla scenarier utgår modellen från att inkommande vacciner administreras till den aktuella målpopulationen i steg om 12 veckor, med början i de högsta åldersgrupperna, tills tröskelvärdet 80 % eller 90 % uppnås. Modellen för vaccinets effektivitet tar hänsyn till effektiviteten mot personförvärvad infektion och vidare smittsamhet samt effektiviteten mot allvarlig sjukdom hos den infekterade personen. Uppskattningar av effektiviteten baseras på internationella forskningsdata och inhemska observationer i den redan vaccinerade befolkningen. Om intervallet mellan den första och andra dosen av vaccinet förkortas kan vaccinationens skyddseffekt fördröjas något i motsvarande grad. Å andra sidan kan en förkortning av vaccinationsintervallet till mindre än sex veckor leda till en lägre skyddseffekt.

Den mest sannolika utvecklingen på kort sikt är ett mönster där kontakterna stiger till ett R-värde på 3,0 under hösten som ett resultat av en gradvis öppning av samhället. Så även i detta scenario kommer virusets spridning att bromsas avsevärt av människors eget beteende, rekommendationer och riktade restriktioner. I ett scenario där ökningen av antalet kontakter från en R-nivå på 2,0-2,5 till 3 skulle ske gradvis under september-oktober, skulle en vaccinationstäckning på 80 % vara tillräcklig för att förhindra att epidemin växer och för att hålla behovet av specialiserad sjukhusvård på samma nivå som under försommaren 2021. Om vaccinationsprogrammet genomförs som planerat skulle en vaccinationstäckning på 90 % leda till en kraftig minskning av infektionerna på befolkningsnivå, med ett mycket lågt behov av specialiserad sjukvård (figur 4).  

Om ökningen av antalet kontakter till R-nivå 3 skulle inträffa tidigare i september måste vaccinationsprogrammet genomföras i målpopulationen med en vaccinationstäckning på 90% (hela serien) för att vända nedgången i antalet infektioner, undvika en ny våg av infektioner under senhösten och bibehålla behovet av specialistvård på samma nivå som i augusti-september. Det bör dock noteras att även i detta fall skulle det effektiva R-värdet (R-eff) bara ligga något över 1. I detta fall skulle effekterna av ytterligare restriktioner bli snabbare och känsligare än under sensommaren, då R-eff låg långt över 1 under flera veckor. Om R-värdet beroende på antalet kontakter tillåts stiga till 4 redan tidigt på hösten, vilket skulle motsvara att man överger nästan alla kontrollåtgärder, skulle inte heller vaccinationstäckningen räcka till för att förhindra en kraftig ökning av epidemin i slutet av 2021 (se närmare presentationen av webbinariet från det nationella institutet för hälsa och välfärd (https://thl.fi/documents/533963/5860112/20210828webinaari.pdf/fe52ec46-47e4-6bfa-dc4b-6c72519e9afc).

För att sammanfatta scenarierna är det möjligt att uppnå social liberalisering till hösten 2021 utan att antalet infektioner och allvarliga sjukdomsformer ökar okontrollerat. Ju tidigare en högre vaccinationstäckning uppnås, desto tidigare kommer ökningen av kontakter inte längre att leda till en betydande acceleration av epidemin under hösten 2021.

Scenarierna är inte prognoser utan förenklade representationer av möjliga utvecklingstendenser på befolkningsnivå och under de antaganden som gjorts. Scenarierna bygger på bästa tillgängliga information om virusets egenskaper och vaccinationens effekter. De tar hänsyn till den nuvarande vaccinationstäckningen, dess uppskattade tillväxttakt på grundval av nuvarande erfarenheter och vaccinationsscheman i alla vaccinerbara åldersgrupper samt vaccinernas effektivitet när det gäller att förebygga infektion, symtomgivande och allvarlig sjukdom. Effekterna av åldersgruppen under 12 år har också beaktats.

Det är mycket viktigt att notera att de banor som beskrivs i scenarierna i sig själva är inkrementella när det gäller både vaccinationstäckning och ökning av antalet kontakter; med andra ord utgår de inte från att målet för vaccinationstäckning uppnås först och att det är först därefter som öppning kan inledas. Scenarierna ger därför en inriktning och stöd, baserat på bästa tillgängliga bevis, för att öppnandet av samhället kan påbörjas redan innan vaccinationstäckningsmålet har uppnåtts. Samtidigt visar de hur alla ansträngningar bör göras för att bidra till att uppnå högsta möjliga vaccinationstäckning.

På längre sikt kan de som har fått ett fullständigt vaccinationsprogram upprätthålla och förlänga överföringskedjan. Epidemiska utbrott är dock mer sannolika i områden eller populationer med låg vaccinationstäckning, t.ex. barn under 12 år. Det är möjligt och till och med troligt att epidemins fokus, liksom många andra virus, kommer att förskjutas till allt yngre barn. Det är känt att den akuta infektionen hos barn under 12 år (för vilka vaccinering i detta skede inte överensstämmer med indikationerna för de villkorliga godkännanden för försäljning som Europeiska kommissionen beviljat för de olika vaccinerna mot coronavirus) huvudsakligen är lindrig och övergående när det gäller hälsoeffekter. När epidemin fortsätter kommer nackdelarna med storskalig karantän för barnens utveckling att bli allt tydligare och behovet av och proportionaliteten i åtgärderna för att kontrollera epidemin måste omprövas vid upprepade tillfällen.

2.3 Rättslig bedömning av situationen

Den rättsliga grunden för åtgärder mot epidemier

Sedan maj 2020 har syftet med hybridstrategin för att hantera den finska sars-krisen varit att förhindra att viruset sprids i samhället, att säkerställa hälso- och sjukvårdssystemets motståndskraft och att skydda människor, särskilt de som befinner sig i riskzonen.

Målet är att effektivt begränsa epidemin och dess skador på människor och samhälle, samtidigt som man minimerar skadorna på människor, företag, samhällen, samhället och grundläggande rättigheter. I detta syfte ska åtgärder som grundar sig på lagstiftning om smittsamma sjukdomar vidtas när de är nödvändiga och proportionerliga för att uppnå detta mål och när den totala nyttan för att tillgodose människors grundläggande rättigheter och välbefinnande överväger nackdelarna med åtgärderna.

Enligt artikel 19.3 i konstitutionen är de offentliga myndigheterna skyldiga att säkerställa tillräckliga social- och hälsovårdstjänster för alla och att främja befolkningens hälsa. Enligt artikel 7 i konstitutionen ska de offentliga myndigheterna dessutom skydda rätten till liv, personlig frihet, integritet och säkerhet. Genom dessa skyldigheter genomförs bland annat rätten till hälsa och dess skydd enligt den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter samt liknande rättigheter enligt bland annat pakterna om barnets rättigheter och om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

De offentliga myndigheterna ska skydda de grundläggande och mänskliga rättigheterna (artikel 22 i konstitutionen). Detta innebär, förutom de grundläggande rättigheter som nämns ovan, skydd av jämlikhet, rörelsefrihet, skydd av privatlivet, kulturella rättigheter inklusive rätten till grundläggande utbildning, skydd av egendom, rätt till arbete och frihet att bedriva näringsverksamhet samt religions- och samvetsfrihet.

De allmänna villkoren för begränsning av de grundläggande rättigheterna styr omfattningen och innehållet i begränsningarna, inklusive rekommendationer som syftar till att begränsa människors liv. Det är viktigt att restriktionerna är acceptabla och proportionerliga i förhållande till det eftersträvade målet, liksom att begränsningarna av friheterna är exakta, korrekta och lagstadgade. Med tanke på konstitutionsutskottets konstitutionella roll bör tolkningen av de fastställda begränsningarna ta hänsyn till konstitutionsutskottets rättspraxis om begränsningar.

Enligt lagen om smittsamma sjukdomar ska de myndigheter som avses i lagen vidta omedelbara åtgärder när de får kännedom om förekomsten av en smittsam sjukdom som kräver bekämpningsåtgärder. Myndigheten måste agera snabbt och proaktivt och utöva de befogenheter som den tilldelats utan dröjsmål, samtidigt som den respekterar principerna om proportionalitet, nödvändighet, syfte och andra krav på god förvaltning (se biträdande justitiekanslerns beslut DNRO OKV433/70/2020).

Användningen av rekommenderande och restriktiva åtgärder kräver en helhetsbedömning där besluten vägs samman med hänsyn till deras epidemiologiska, sociala och ekonomiska konsekvenser och deras förhållande till de grundläggande rättigheterna. I regeringens principbeslut av den 6 maj 2020 konstaterades att med tanke på att man lyckats begränsa epidemin i Finland var övergången från storskaliga bekämpningsåtgärder till mer riktade åtgärder en kontrollerad övergång. Konstitutionsutskottet har i sina betänkanden betonat prioriteringen av normal lagstiftning och befogenheter som i så liten utsträckning som möjligt inkräktar på de grundläggande rättigheterna (PeVM 20/2020, PeVM 19/2020, PeVM 17/2020, PeVM 9/2020 vp).

Kunskapen om sjukdomen, dess spridning och metoderna för att bekämpa COVID-19-epidemin har ökat snabbt, men är fortfarande ofullständig. Vår förståelse av effekterna och betydelsen av den ökade vaccinationstäckningen är fortfarande under utveckling. Begränsningar och andra åtgärder övervägs alltid på grundval av bästa tillgängliga adekvata information, och osäkerhet och risker kan beaktas på ett proaktivt sätt ur rättslig synvinkel när man överväger begränsningsåtgärder, vilket också är viktigt för att minimera de negativa effekterna av rekommendationer och begränsningsåtgärder.

Lagen om smittsamma sjukdomar, lagen om arbetarskydd och motsvarande bestämmelser om säkerhet i inlärningsmiljöer utgör den rättsliga grunden för handlingsplanen. Konstitutionsutskottet har betonat att ur systemet med grundläggande rättigheter är skyddet av folkhälsan, även under normala förhållanden, och upprätthållandet av hälsovårdssystemets förmåga att fungera i händelse av en pandemi mycket viktiga skäl för att motivera exceptionellt långtgående offentliga åtgärder, inklusive åtgärder som inkräktar på människors grundläggande rättigheter. När man förbereder restriktioner måste man dock kunna motivera de föreslagna åtgärdernas nödvändighet och proportionalitet på ett mycket detaljerat sätt och ta hänsyn till konstitutionsutskottets tidigare tolkningspraxis i fråga om restriktiva åtgärder. Konstitutionsutskottet har också betonat kravet på allmänna villkor för begränsning av andra grundläggande rättigheter, särskilt begränsningarnas precision och noggrannhet samt regleringens tydlighet och dess rättsliga grund när det gäller åtgärder som påverkar människors normala liv (PeVL 32/2020 vp). Förordningens territoriella och materiella räckvidd har betydelse för förordningens nödvändighet och proportionalitet (PeVL 31/2020 vp). Utskottet för konstitutionella frågor har också uppmärksammat behovet av att begränsa giltigheten av de begränsningar av de grundläggande rättigheterna som införts till följd av coronakrisen till vad som är nödvändigt (PeVL 32/2020 vp). Konstitutionsutskottet betonar också att normal lagstiftning och befogenheter som ingriper så lite som möjligt i de grundläggande rättigheterna är prioriterade, och att den totala skada som restriktiva åtgärder orsakar samhället ur ett perspektiv av grundläggande rättigheter måste bedömas i förhållande till de fördelar som de medför (PeVM 9/2020 vp.).

Konstitutionsutskottet och de högsta laglighetsövervakarna, regeringens justitiekansler och riksdagens ombudsman, har i sina uttalanden och beslut betonat att myndigheternas åtgärder alltid måste kunna spåras till en tydlig behörighetsgrund i den lag som parlamentet antagit, i enlighet med rättsstatsprincipen och kravet på strikt efterlevnad av lagen. Därför måste också den rättsliga betydelsen av varje åtgärd och meddelande om den vara tydlig (PeVL 32/2020 vp, justitiekanslerns beslut DNRO OKV/61/10/2020, riksdagens ombudsmans beslut DNRO 3739/2020 och 3257/2020). Bekämpningen av smittsamma sjukdomar är också en fråga för den nationella lagstiftningen på Åland, men enligt 30 § 9 punkten i självstyrelselagen ansvarar landskapet för uppgifter som gäller bekämpningen av smittsamma sjukdomar på Åland.

På längre sikt, när vaccinationstäckningen, som anses vara tillräcklig och effektiv för att förhindra spridningen av epidemin, har uppnåtts och om uppgifterna om nya virusvarianter inte ger upphov till tvivel om att det finns ett adekvat skydd, är de restriktiva åtgärderna inte längre rättsligt nödvändiga för sitt huvudsyfte, nämligen att skydda liv och hälsa och att säkerställa att social- och hälsovårdstjänsterna är tillräckliga. Den viktigaste frågan i denna bedömning av SARS-CoV-2 är när det inte längre är motiverat att motivera åtgärder på grundval av hotet om en epidemi och å andra sidan att ålägga kommuner och regioner att vidta restriktiva åtgärder om det inte är troligt att sjukhusvården ökar avsevärt. För att strängare åtgärder ska vara nödvändiga och proportionerliga ur rättslig synvinkel måste de åtminstone kunna identifieras, vara exakt riktade och motiveras av ett konkret hot och/eller av de effekter som observerats bland den ovaccinerade befolkningen, och därmed förväntas fortsätta.

Enligt utskottet för konstitutionella frågor (se t.ex. PeVL 12/2021) bör man, särskilt i händelse av en långvarig epidemi, förbereda sig för eventuella permanenta ändringar av den normala lagstiftningen som kan bli nödvändiga. Det är dock motiverat att anta ändringar som fortfarande är i kraft endast efter noggranna förberedelser under normala omständigheter. I samband med den centrala reformen av lagen om smittsamma sjukdomar är det viktigt att se till att de lagar och förordningar som antas och kan antas är uppdaterade med tanke på framtida ändringar och om det också finns behov av ytterligare, mer detaljerad normativ vägledning i väntan på detta. Under normala omständigheter är den mest hållbara metoden ur rättslig synvinkel att uppdatera annan lagstiftning för att ge utrymme för flexibilitet så att man kan vidta nödvändiga åtgärder för att bekämpa smittsamma sjukdomar. Den rättsliga ramens aktualitet måste kontinuerligt bedömas mot bakgrund av förändrade omständigheter och information. Det är ministeriernas ansvar att i samarbete med andra ministerier identifiera och bedöma behovet av lagändringar inom sina behörighetsområden och att ta nödvändiga initiativ till lagändringar.

2.4 De viktigaste aspekterna av konsekvensanalysen

Förnyelsen av riktlinjerna för hybridstrategin bygger på ett brett övervägande och en omfattande nationell bedömning att användningen av storskaliga och icke-målinriktade åtgärder för epidemibekämpning varken är medicinskt eller juridiskt nödvändig eller proportionerlig när tillräcklig vaccinationstäckning har uppnåtts. Det viktigaste är att åtgärdernas nödvändighet och proportionalitet är kopplade till syftet och målet med epidemibekämpningen. Den ambitionsnivå som fastställs för att uppnå detta syfte är dels en rättslig bedömning som följer av skyldigheten att skydda de grundläggande rättigheterna och annan lagstiftning, dels ett värdebaserat val, båda styrda av den information som konsekvensbedömningen ger. Den helhetssyn som ligger till grund för förnyelsen av hybridstrategin innebär att det lokala och regionala beslutsfattandet också måste syfta till att begränsa epidemin och dess skador på människor och samhälle, samtidigt som man minimerar skadorna på människor, företag, samhällen och samhälle samt på de grundläggande rättigheterna.

Åtgärderna kommer att vara av kortare varaktighet, riktade och viktade i förhållande till riskpotentialen hos det mål som ska bekämpas. På grundval av myndigheternas bedömning kommer de möjliga, proportionerliga och nödvändiga förebyggande åtgärderna att begränsas i fråga om omfattning, innehåll, varaktighet och område. Detta innebär också att kriterierna för rekommendationer och restriktioner i första hand är medicinskt-epidemiologiska och att de sociala och ekonomiska sidoskadorna är mindre och begränsade. Å andra sidan kan en relativt kortsiktig men strikt begränsning vara ett mer acceptabelt alternativ när det gäller den totala effekten än en mer långsiktig men subtilt riktad begränsning. Begränsningar bör behandla olika sektorer så rättvist som möjligt i förhållande till deras riskpotential. Social- och hälsovårdsministeriet kommer att utfärda en vägledning om riskpotentialen på grundval av expertarbete vid Institutet för hälsa och välfärd, med beaktande av åtgärdernas sociala och ekonomiska konsekvenser. Vägledningen kommer att uppdateras vid behov mot bakgrund av erfarenheterna.

Testning och spårning har varit ett av de mest effektiva sätten att kontrollera epidemin och förhindra ytterligare infektioner. Testning och spårning kommer dock att få en annan roll och betydelse i takt med att vaccinationstäckningen ökar. I fortsättningen kommer insatserna i första hand att inriktas på de platser som bedöms ha störst regional eller lokal nytta när det gäller epidemikontroll och förebyggande av ytterligare infektioner. Effektivitet och ändamålsenlighet i testning och spårning kommer att beaktas, särskilt i situationer där testresurserna är begränsade. Framtida test- och spårningsverksamhet kommer att behöva utvärdera i vilken utsträckning den är effektiv och ändamålsenlig. Effektiviteten och nödvändigheten av åtgärder som riktar sig till de fullt vaccinerade kommer att minska genom det skydd som ges av en fullständig vaccinserie, varvid de överföringskedjor som bryts genom testning och spårning kommer att skydda särskilt de som är undervaccinerade eller ovaccinerade. Konsekvensbedömningar, särskilt när vaccinationstäckningen ökar, bör ta hänsyn till den lokala och nationella epidemisituationen och vaccinationstäckningen per åldersgrupp. Denna information kommer att göra det möjligt att på ett så effektivt och ändamålsenligt sätt som möjligt att rikta test- och spårningsaktiviteterna.

Principen om att barnets bästa ska prioriteras måste förbli central i konsekvensbedömningarna av strategins genomförande när samhället frigörs. Konsekvensbedömningen bör också ta hänsyn till de bredare välfärdseffekterna av bekämpningen av kranskärlssjukdomar (inklusive långvariga hjärtinfarkter) och epidemin, som kanske blir uppenbara först på längre sikt. Vaccinationstäckningens inverkan på förebyggandet av allvarliga sjukdomar skiljer sig åt mellan olika åldersgrupper. I konsekvensberäkningarna tas hänsyn till den ökade vaccinationstäckningen per åldersgrupp och kommer att fortsätta att förbättras i takt med att denna och andra övervakningsuppgifter blir tillgängliga.

3 Epidemiologisk övervakning och utvärdering

Genomförandet av hybridstrategin bygger på övervakning av den epidemiologiska situationen, en övergripande utvärdering av en omfattande uppsättning indikatorer och en snabb reaktion från myndigheternas sida när situationen så kräver. Ökad vaccinationstäckning kommer att förändra epidemins förlopp och övervakningsverktyget måste anpassas i enlighet med detta. Fokus kommer att flyttas till övervakning av vaccinationstäckning och vaccineffektivitet (allvarliga konsekvenser av infektioner). Denna förändring kommer att genomföras som en del av den epidemiologiska veckorapporteringen från och med september 2021.

3.1 Instrumentering

Följande variabler kommer att beaktas i matrisen för epidemiologisk övervakning:

    • Ökad vaccinationstäckning per sjukvårdsdistrikt i olika åldersgrupper
    • Förutsägelse och resultat av behovet av sjukhusvistelse, inklusive intensivvård.
    • Totalt antal infektioner och incidens per åldersgrupp, uppdelat på vaccinerade och ovaccinerade.
    • Förekomst av behov av specialiserad sjukhusvård per åldersgrupp, uppdelat på vaccinerade och ovaccinerade.
    • Fall- och befolkningsbaserad coronardödlighet.
    • Effektiv R-eff (R-eff)
    • Antal tester per åldersgrupp

Vid den övergripande prospektiva bedömningen av den epidemiologiska situationen kommer man också att ta hänsyn till bl.a. följande aspekter:

    • Den internationella epidemisituationen, särskilt i Finlands grannregioner.
    • Utvecklingen av antikroppsnivåerna i befolkningen (seroepidemiologi).
    • Övervakning av avloppsvatten
    • Information om eventuella nya överförbara virus som kan ge upphov till oro.

En mer detaljerad beskrivning av metodiken och datainsamlingen kommer att publiceras som en teknisk bilaga till COVID-19-rapporten från Institutet för hälsa och välfärd om övervakning och bedömning av situationen i samband med hybridstrategin COVID-19, och den kommer att uppdateras vid behov.

Dessutom kommer uppgifter om förändringar i testpositivitet och information om smittkällor, antal karantäner och andelen infektioner i karantän att användas för lokalt och regionalt beslutsfattande och övervakning av kontrollåtgärdernas effektivitet.

Testning och spårning bidrar till produktionen av data för instrumentpanelen. Strategin för testning och spårning kommer därför att uppdateras så snart som möjligt för att återspegla den ökade vaccinationstäckningen och den effektiva inriktningen av verksamheten. Samtidigt kommer man att se till att annan infektionsdiagnostik inte försummas utan snarare förbättras. Förekomsten av säsongsinfluensa och andra luftvägsinfektioner väntas vända hösten 2021, vilket ökar betydelsen av riktade tester och diagnostisk noggrannhet.

3.2 Uppbyggnad och underhåll av en ögonblicksbild

Institutet för hälsa och välfärd sammanställer och upprätthåller en aktuell epidemiologisk ögonblicksbild på nationell och regional nivå. COVID-19 Epidemic Snapshot and Modelling Group, som inrättats av social- och hälsovårdsministeriet, bearbetar för närvarande den nationella ögonblicksrapporten varje vecka innan den offentliggörs. Syftet med att upprätthålla ögonblicksbilden är att samla in information om epidemins utveckling för beslutsfattande, särskilt för att bedöma behovet av en eventuell mekanism för nödåtgärder.

Förändringar i den övergripande bilden av övervakningsinstrumentpanelen övervakas under perioder på en och två kalenderveckor. Utvecklingen av indikatorerna kommer att övervakas med avseende på trender och i förhållande till de strategiska mål som förväntas på grundval av vaccinationstäckningen (huruvida och hur den minskning av allvarlig sjuklighet och dödlighet som eftersträvas i det epidemiologiska grundscenariot kommer att uppnås och bibehållas). Uppmärksamhet kommer också att ägnas åt förhållandet mellan det totala antalet infektioner och antalet infektioner hos äldre, ovaccinerade och vaccinsmittade personer. Detta ger en uppfattning om den kvarvarande risk som de som löper risk att drabbas av allvarlig kranskärlssjukdom och de ovaccinerade fortfarande kan ha. Denna information och en vägledande bedömning av den nationella och regionala lägeshanteringen kommer att integreras i den veckovisa epidemiologiska lägesrapporten.

Den nationella situationen och den övergripande bilden av åtgärderna övervakas och utvärderas av det nationella institutet för hälsa och välfärd, social- och hälsovårdsministeriet och regeringens COVID-19-samordningsgrupp, och den övergripande bilden rapporteras regelbundet till regeringen. Samordningen med den nationella vaccinationsstrategin säkerställs som en del av övervakningen och utvärderingen av den epidemiologiska bilden. Detta kommer att säkerställa att de beslut som fattas på regional nivå utgör en rationell och sammanhängande helhet och att det övergripande epidemisvaret är effektivt och kostnadseffektivt. Fokus för översynen kommer att flyttas från övervakningsåtgärder till att fokusera på att uppnå de strategiska mål som nämns ovan. I synnerhet kommer hybridstrategins övergripande funktion, den regionala insatsens effektivitet och behovet av en mekanism för katastrofinsatser att undersökas på regeringsnivå.

3.3 Nationell mekanism för varning vid nödsituationer

Eftersom den globala pandemin fortsätter, samtidigt som regionala epidemifaser fasas ut, är det motiverat att införa en ny nationell mekanism för katastrofinsatser i händelse av en plötslig och mycket allvarlig försämring av den epidemiska situationen. Beskrivningen av mekanismen kommer att utarbetas separat på förvaltningsövergripande nivå.

Mekanismen för nödlarm kommer att innebära att man återgår till nationell vägledning för mer omfattande åtgärder inom ramen för befintlig lagstiftning. Social- och hälsovårdsministeriet skulle föreslå statsrådet att anta ett principbeslut om införandet av mekanismen och den vägledning som följer av den. Det första steget skulle kunna vara en återgång till den tidigare metoden med regionala epidemifaser. I enlighet med regionala epidemiska situationer kan de regionala och lokala myndigheterna till exempel åläggas att införa lokala, riskbaserade, riktade begränsningsåtgärder på regional nivå i enlighet med den grundläggande strategin samt särskilda befogenheter som grundar sig på den tillfälliga regleringen i lagen om smittsamma sjukdomar – om dessa åtgärder är nödvändiga och proportionerliga och de negativa effekterna av situationen inte kan motverkas på annat sätt.

Mekanismen bör införas om vaccinationsprogrammets effektivitet skulle bli betydligt sämre än beräknat och om epidemisituationen därmed skulle förvärras betydligt igen. Ett viktigt kriterium för att införa en mekanism för nödlarm är den mycket stora risken för allvarlig sjuklighet, behov av behandling och dödlighet för befolkningen till följd av oväntad smittspridning (förebyggande av omfattande välfärdseffekter, skydd av liv och hälsa). Ett nationellt införande av mekanismen skulle främst vara motiverat i situationer där det finns en uppenbar risk för att överbelasta hälso- och sjukvårdssystemet, där behandlingen av andra sjukdomar äventyras eller där vaccinationsprogrammet är ofullständigt bland befolkningsgrupper med hög risk för allvarlig kranskärlssjukdom och död. Det är viktigt att tröskeln för att utlösa en mekanism för nödlarm är mycket hög och att åtgärderna har ett klart och tydligt strategiskt mål som fastställts på förhand. Dessa mål kommer också att fastställa kriterierna för demontering av nödbromsmekanismen.

I händelse av en nationell nödbromssituation är det motiverat att i förväg fastställa en verkligt tvärpolitisk ram för övervakning och utvärdering för en övergripande bedömning av de nödvändiga åtgärderna, eftersom samhällets engagemang för en rent epidemiologisk övervakning, som uppfattas som extern för sektorerna, bedöms vara svagare än tidigare. Samtidigt måste man överväga vilka konsekvenser de ingående åtgärderna får för verksamheten, inklusive det eventuella behovet av nya kostnadsstödsrundor eller liknande andra stödåtgärder. Den viktigaste punkten är att åtgärdernas nödvändighet och proportionalitet i denna konsekvensbedömning är kopplad till syftet och målet med epidemibekämpning.4 En ny strategi för att vägleda regionerna

Enligt den nya strategin kommer smittosituationen och dess effekter att övervakas och utbrotten kommer i första hand att utrotas av lokala myndigheter, med befogenheter enligt lagen om smittsamma sjukdomar, på ett målinriktat sätt. Samtidigt kommer vaccinationstäckningen att utvärderas, liksom behoven och åtgärderna för att öka täckningen, om det behövs. Åtgärder på individnivå för testning, spårning, karantän och behandling kommer att spela en nyckelroll. Information, vägledning och kommunikation till de målgrupper som ska skyddas kommer att spela en viktig roll för att uppnå högsta möjliga vaccinationstäckning.

I den lokala epidemibekämpningen är den roll som kommunen eller den lokala myndighet som ansvarar för bekämpningen av smittsamma sjukdomar spelar viktigare än tidigare. Restriktiva åtgärder måste fortsätta i den nuvarande situationen för bekämpning av epidemier så länge som de övergripande fördelarna för samhället, med hänsyn till konsekvenserna för människors grundläggande rättigheter, överväger nackdelarna och åtgärderna är nödvändiga och proportionerliga. Modellen för bedömning av riskpotentialen är vägledande när man överväger om ingripanden är nödvändiga och proportionerliga.

    • I princip är samhällets olika verksamheter inte begränsade.
    • Det rekommenderas inte att begränsa evenemang och aktiviteter med låg risk.
    • För händelser och verksamheter med måttlig risk rekommenderas det att man fastställer riktade rekommendationer genom vägledning.
    • Endast verksamheter med hög risk rekommenderas att begränsas genom ett målinriktat och noggrant utvalt förvaltningsbeslut i en specifik lokal situation.

När det gäller dess mål och syfte skulle det föreslagna passet delvis vara parallellt med och komplettera de riskbaserade begränsningarna, så att de som frivilligt förlitar sig på passet skulle ha möjlighet att avvika från dessa begränsningar.

4.1 Nivåer för operativt ansvar

Huvudsyftet med övervakningen på central nivå kommer att vara att fokusera på att övervaka om det nya tillvägagångssättet är adekvat, dess övergripande effektivitet och behovet av att införa en mekanism för nödlarm, vilket gör det möjligt att gradvis minska intensiteten i den nuvarande övervakningen.

I den lokala epidemibekämpningen kommer kommunen eller den grupp av kommuner som ansvarar för bekämpningen av smittsamma sjukdomar att få en viktigare betydelse och roll än tidigare.

De operativa ansvarsnivåerna är följande:

  1. Nationell övervakning och utvärdering samt vägledning för information: Institutet för hälsa och välfärd och social- och hälsovårdsministeriet.

  2. Regional övervakning och samarbete: sjukhusdistrikt för vägledning, regionalt administrativt organ för samordning och övervakning.

  3. Grundläggande lokalt arbete och vid behov särskilda restriktioner: kommun, regional statlig förvaltningsmyndighet.

Social- och hälsovårdsministeriet ansvarar för den allmänna planeringen, vägledningen och kontrollen av bekämpningen av smittsamma sjukdomar. Ministeriet ansvarar för den nationella beredskapen och hanteringen av hälsokriser eller hot om hälsokriser. Ministeriets viktigaste uppgifter är att ge de behöriga myndigheterna prioriteringar och riktlinjer och att säkerställa deras handlingsförmåga genom vägledning och förberedelse av lagstiftning och ekonomi. Ministeriet ansvarar också för de kontakter och det samarbete på centralförvaltningsnivå som behövs för beredningen av lagstiftning och vägledning samt för kontakterna med Ålands landskapsregering. Begränsningar av cateringverksamheten kommer i enlighet med gällande lagstiftning att beslutas genom ett dekret från statsrådet på förslag av ministeriet. Annars kommer huvudsyftet med övervakningen på ministernivå att inriktas på att övervaka den lokala strategi som beskrivs i denna handlingsplan och dess övergripande effektivitet samt på att bedöma behovet av att införa den mekanism för nödlarm som beskrivs i kapitel 3.

Syftet med den regionala och lokala insatsen är att begränsa epidemin och smittspridningen och i synnerhet att förebygga och begränsa de allvarliga konsekvenserna av infektioner på regional och lokal nivå. För att genomföra rekommendationerna och begränsningarna gav social- och hälsovårdsministeriet i början av hösten 2020 kommunerna och sjukvårdsdistrikten i uppdrag att organisera sig i sina regioner för behandling och beslutsfattande om rekommendationerna och begränsningarna genom att inrätta regionala corona-samordnings- eller samarbetsgrupper på sjukvårdsdistriktsnivå med representation från åtminstone sjukvårdsdistrikten, kommunerna, Institutet för hälsa och välfärd och regionförvaltningsverken. För att ta hänsyn till effekterna på näringslivet deltar också lokala ekonomi-, transport- och miljöcentraler i stor utsträckning i de regionala grupperna. I och med ändringarna i lagen om smittsamma sjukdomar om begränsning av kollektivtrafiken blev Transport- och kommunikationsverket i början av 2021 delaktigt i det regionala myndighetsarbetet. Grupperna träffas regelbundet för att bedöma den regionala epidemiologiska situationen och överväga vilka rekommendationer och begränsningar som behövs för att begränsa epidemin. Denna bedömning kommer att stödja och vägleda de behöriga myndigheternas beslut och deras samordning. Dessa beslut skall motiveras av regionala och lokala behov och skall innehålla en övergripande bedömning av åtgärdernas epidemiologiska och sociala effekter.

Kommunen har rättsliga skyldigheter och befogenheter att förebygga infektioner och deras negativa effekter på välfärden. De principer som beskrivs nedan understryker vikten av att hantera specifika situationer på lokal nivå på ett effektivt och kortsiktigt sätt som minimerar de negativa mänskliga och sociala konsekvenserna av infektion och sjukdomsspridning. Kommunen kan förlita sig på experthjälp från den regionala samordningsgruppen i sina överläggningar och sitt beslutsfattande och samordna åtgärder vid särskilda situationer som överskrider kommungränserna.

Myndigheternas lagstadgade ansvarsområden och roller samt den rättsliga ramen för den rekommenderade användningen av befogenheterna i lagen om smittsamma sjukdomar anges i bilaga 1.

4.2 Principer för målinriktade åtgärder

Syftet med lagen om smittsamma sjukdomar är att förebygga smittsamma sjukdomar och deras spridning samt de skador de orsakar människor och samhället. En utbredd spridning av sjukdomar bland befolkningsgrupper kan fortfarande utgöra en uppenbar risk för hälsan och det allmänna välbefinnandet hos mottagliga människor och, genom sina indirekta effekter, för större samhällsskador. Kommunerna och de lokala myndigheterna måste övervaka infektionssituationen, och i synnerhet dess effekter, på lokal nivå. Spridningen av infektioner och dess skadliga effekter kan effektivt förebyggas genom att i god tid införa åtgärder inom ramen för hybridstrategin som är inriktade på grundval av epidemiologisk effektivitet och lämplighet.

Sjukdomssituationen och dess konsekvenser kommer att övervakas på lokal nivå.

  1. Åtgärder som genomför principen ”testa-detektera-förbered-behandla” kommer i första hand att rikta sig till misstänkt smittade personer och exponerade nära kontakter. Syftet är att bryta högriskinfektionskedjor och förhindra att viruset sprids till befolkningen i stort.

  2. Riktade rekommendationer och kontrollåtgärder är inriktade på lokaler, evenemang och verksamheter där risken för virusspridning rimligen kan anses vara förhöjd. Åtgärderna är i allmänhet lokala eller regionala. Även då måste restriktionerna vara nödvändiga och proportionerliga och, i förekommande fall, baserade på den modell för bedömning av riskpotential (riskhierarki) som beskrivs nedan.

  3. Rekommendationerna för hela befolkningen är att minska kontakten i allmänhet (hålla fysiskt avstånd, rekommendation om distansarbete), att minska risken för överföring av viruset i vardagen (hushygien, ansiktsmask) och att underlätta smittspårning vid behov (coronavirusmask).

  4. Omfattande restriktioner för befolkningen kan vara motiverade som en sista utväg för att förhindra hotet om en allvarlig spridning av epidemin (nationell mekanism för katastrofinsatser).

I det lokala sammanhanget är det viktigt att uppmärksamma ovaccinerade befolkningsgrupper, grupper som är särskilt sårbara för allvarliga sjukdomar och förändringar i behovet av behandling. Betydelsen och konsekvenserna av sjukdomens spridning måste bedömas, särskilt ur ett medicinskt perspektiv, med avseende på den risk den utgör för individernas liv och hälsa, men också för deras välbefinnande i stort och andra behov av tjänster samt för åtnjutandet av de grundläggande rättigheterna. De indirekta effekterna på deras närmaste familj och deras förmåga att fungera i samhället är därför också relevanta. Lika relevant är den bredare roll som de åtgärder som krävs för epidemibekämpning (inklusive spårning, testning och andra åtgärder på individnivå) spelar för att mänskliga tjänster skall vara tillgängliga i rätt tid och tillgängliga för människor.

Principen om barnets bästa kommer även fortsättningsvis att beaktas i beslutsfattandet. I synnerhet kommer barnens ställning och principen om att barnets bästa ska prioriteras att beaktas vid användningen av åtgärder, med minsta möjliga negativa inverkan på barn av åtgärder för att förhindra smitta. Konsekvensbedömningen bör också ta hänsyn till de bredare välfärdseffekterna av bekämpningen av kranskärlssjukdomar och epidemier, som kanske blir synliga först på längre sikt.

Utgångspunkten är att det inte får finnas några begränsningar för samhällets olika funktioner. Den viktigaste rollen kommer att spelas av åtgärder på individnivå för testning, spårning och karantän/isolering i enlighet med de grundläggande befogenheterna i lagen om smittsamma sjukdomar som fortfarande är i kraft. Dessa åtgärders täckning, djup och bredd måste vägas mot ovanstående övervakning och konsekvensbedömning när man överväger testnings- och spårningsstrategin. God patientvård och bevarandet av vårdpersonalens arbetsförmåga är av största vikt.

Vid hot om en specifik lokal situation måste myndigheterna, på grundval av sina övervaknings- och bedömningsuppgifter, överväga var de ska rikta in sig på eventuella restriktiva åtgärder och informationsvägledning. Vid detta övervägande bör hänsyn tas till lokala och regionala särdrag, uppgifter om vaccinationstäckning, historiska uppgifter om lokala och regionala smittkällor, effektiviteten hos tidigare begränsningsåtgärder och befolkningens motståndskraft i området.

Förbättra målinriktningen och effektiviteten i testning och spårning.

Testning och spårning har varit ett av de mest effektiva sätten att kontrollera epidemin och förhindra ytterligare infektioner. Testning och spårning har dock en ny roll och betydelse i takt med att vaccinationstäckningen ökar. Effektiviteten och ändamålsenligheten av testning och spårning måste beaktas, särskilt i situationer där testresurserna är begränsade. Framtida test- och spårningsverksamhet kommer att behöva utvärdera i vilken utsträckning den är effektiv och ändamålsenlig.

Effektiviteten och nödvändigheten av åtgärder som riktar sig till de fullt vaccinerade kommer att minska genom det skydd som ges av en fullständig vaccinserie, varvid de överföringskedjor som bryts genom testning och spårning kommer att skydda särskilt de som är undervaccinerade eller ovaccinerade. Genom ökad vaccinationstäckning kommer både andelen ovaccinerade personer i befolkningen att minska och en högre andel vaccinerade personer kommer att minska infektionerna ytterligare. I situationer där det finns ett behov av testning och spårning i stor skala bör insatserna stå i proportion till de resurser som finns eller kommer att göras tillgängliga, och de platser som bedöms ha störst regional eller lokal nytta när det gäller epidemikontroll och förebyggande av ytterligare infektioner bör prioriteras. Testning och spårning kommer att prioriteras med hänsyn till den lokala och nationella epidemiska situationen och vaccinationstäckningen per åldersgrupp. Denna information kommer att bidra till att testnings- och spårningsverksamheten kan inriktas på det mest effektiva och ändamålsenliga sättet. Principerna för och inriktningen på testning och spårning beskrivs närmare i STM:s strategi för testning och spårning och i THL:s mer detaljerade riktlinjer.

För både den nuvarande Covid-19-pandemin och eventuella framtida pandemier bör testning och spårning fortsätta att främja processeffektivitet och digitalisering samt användning av olika och kostnadseffektiva testmetoder där sådana finns tillgängliga. För spårning bör man utvärdera olika operativa och digitala möjligheter att förbättra resurseffektiviteten i verksamheten, samtidigt som man sprider lokalt utvecklade och införda effektiva metoder, praxis och elektroniska verktyg i större utsträckning för nationell användning.

När det gäller testmetoder bör man om möjligt utforska en bredare användning av snabbtestning vid sidan av den allmänt använda PCR-testningen för att tillgodose behoven i samband med uppföljningen av epidemin. Samtidigt bör införandet av nya testmetoder utvärderas och hemtestningens roll som en del av epidemihanteringen bör bedömas, med hänsyn till de begränsningar och tillförlitlighetsutmaningar som är förknippade med hemtestning.

I särskilda lokala situationer kan riktad begränsning av riskfyllda aktiviteter användas.

Om en särskild situation uppstår eller hotar att uppstå på lokal nivå, där en utbredd smittspridning av sjukdomar bland befolkningsgrupper utgör en uppenbar risk för hälsan och det allmänna välbefinnandet hos mottagliga personer och, genom dess indirekta effekter, för en bredare samhällsskada, bör riktade och intensifierade åtgärder vidtas för att förhindra detta.

Det är fortfarande svårt att bedöma hur enskilda inneslutningsåtgärder påverkar minskningen och förebyggandet av risken för en specifik lokal situation, men åtgärder som påtagligt minskar närkontakterna har visat sig vara mest effektiva i verksamheter där risken för droppkontaminering ökar på grund av verksamhetens innehåll eller strukturella aspekter av dess organisation.

Modellen för bedömning av riskpotentialen motiveras som grund för åtgärder och åtgärdspaket. Modellen är avsedd att stödja de behöriga myndigheternas beslutsfattande i en situation där samhället håller på att öppnas upp, men där epidemisituationen och vaccinationstäckningen ännu inte gör det möjligt att överge alla åtgärder för att förhindra smittspridning. I bedömningen av riskpotentialen fastställs sannolikheten för att den verksamhet som omfattas av begränsningen skapar en risk för infektion i den population som ska skyddas, liksom omfattningen av den skada på hälsa och välfärd som kan orsakas av infektionen. Bedömningsmodellen bygger på aktuella objektiva epidemiologiska och medicinska uppgifter som uppdateras när information blir tillgänglig och som vägleder och stöder den nödvändiga och proportionerliga inriktningen av informationsvägledning, rekommendationer och beslut.

Riskpotentialen för ett offentligt evenemang eller ett allmänt möte minskar tydligt om man inte går in i evenemanget eller lokalen med symtom, om försiktighetsåtgärder och lättnader vidtas (masker, välventilerat rum, inga höga ljud, ingen fysisk kontakt och inget långvarigt sittande bredvid varandra) och om deltagarna tilldelas platser med ett löst avstånd till varandra. Före och efter evenemanget och under eventuella pauser kommer man att se till att undvika trängsel när man rör sig från en plats till en annan. Ett offentligt evenemang eller ett allmänt möte som uppfyller dessa kriterier kan betecknas som lågrisk när det gäller risken för infektion med coronavirus och överföring av detta till befolkningen.

Endast de verksamheter som har den högsta totala risken är prioriterade mål för begränsningar, om det är nödvändigt att införa begränsningar på grundval av ett förvaltningsbeslut. Med tanke på de sakkunniga bevisen för risken för smitta i dessa verksamheter och för att förhindra överföring och allvarlig sjukdom genom olika metoder för att minska smittorisken kan det vara motiverat att begränsa utvalda verksamheter på ett vägt och omfattande men noggrant målinriktat sätt. Om målet i den nya situationen kan uppnås effektivt genom en relativt kort men strikt och exakt begränsning, kan detta vara ett mer acceptabelt alternativ när det gäller den totala effekten än en mer långsiktig men finstrukturerad partiell begränsning, även på lokal nivå. Detta understryker behovet av en noggrann prioritering av framför allt begränsningsmålen, men också av en omfattande konsekvensbedömning.

Restriktionerna skulle kunna väljas ut och viktas från fall till fall, på grundval av aktuell epidemiologisk och medicinsk information, för att rikta in sig på specifika typer av anläggningar och cateringverksamhet. Det rekommenderas inte att rikta in sig på lågriskverksamhet som helhet. För verksamheter med måttlig risk rekommenderas att man riktar sig till de skyddade befolkningsgrupperna med en viktad informationsvägledning.

Det är motiverat att hålla restriktionerna så korta som möjligt, både när det gäller territoriell räckvidd och varaktighet, för att minimera åtgärdernas negativa spridningseffekter. Målinriktning och begränsning kommer att ske inom ramen för de befintliga permanenta och tillfälliga bestämmelserna i lagen om smittsamma sjukdomar. Restriktioner kommer att införas för verksamheter med likvärdig riskpotential, i proportion till deras sammanhang, med i stort sett samma innehåll och intensitet. När det gäller dess mål och syfte skulle det coronapass som håller på att utarbetas delvis vara parallellt med och komplettera modellen för bedömning av riskpotential, i den meningen att de som omfattas av restriktionerna genom att frivilligt förlita sig på coronapasset skulle ha möjlighet att avvika från dessa restriktioner.

För en regional tillämpning är det motiverat att fokusera på en lokal nivå som, när det gäller relevant rörlighet, utgör en förutsägbar funktionell enhet (t.ex. ett pendlings- och shoppingområde). När det gäller tidsmässig tillämpning är det motiverat att begränsa åtgärderna till den kortast möjliga period under vilken de önskade effekterna kan uppnås, enligt expertens bedömning.

Betydelsen av kommunikation och informationsstyrning för att föregripa och öka åtgärdernas effektivitet betonas. Det är också viktigt att informera om åtgärdernas rättsligt bindande karaktär, liksom om åtgärdernas medicinska motivering och epidemiologiska relevans. Besluten måste även fortsättningsvis innehålla en övergripande bedömning av åtgärdernas epidemiologiska och sociala effekter. Det är viktigt att noggrant övervaka åtgärdernas effektivitet och att åtgärderna omedelbart dras tillbaka om det visar sig att de inte uppnår sitt syfte.

4.3 Rättslig grund

Åtgärder grundas på lagstiftningen om smittsamma sjukdomar, inklusive de restriktiva åtgärder som ingår i denna, när de är nödvändiga och proportionerliga för att uppnå målet och de övergripande fördelarna för utövandet av grundläggande mänskliga rättigheter och välbefinnande överväger nackdelarna med åtgärderna.

Skyddet av folkhälsan och bevarandet av hälso- och sjukvårdssystemets förmåga att fungera i samband med en pandemi är ur de grundläggande rättigheternas synvinkel mycket tungt vägande skäl för att motivera exceptionellt långtgående offentliga åtgärder, även sådana som inkräktar på grundläggande mänskliga rättigheter. När man förbereder restriktioner måste man dock kunna motivera de föreslagna åtgärdernas nödvändighet och proportionalitet på ett mycket detaljerat sätt. Konstitutionsutskottet har också betonat kravet på allmänna villkor för begränsningar av andra grundläggande rättigheter, i synnerhet behovet av precision och noggrannhet i fråga om begränsningarna samt regleringens klarhet och dess rättsliga grund när det gäller åtgärder som påverkar människors normala liv (PeVL 32/2020 vp). Förordningens territoriella räckvidd har betydelse för förordningens nödvändighet och proportionalitet (PeVL 31/2020 vp). Utskottet för konstitutionella frågor har i sina betänkanden betonat att normal lagstiftning och befogenheter som i så liten utsträckning som möjligt inkräktar på de grundläggande rättigheterna har företräde (PeVM 20/2020, PeVM 19/2020, PeVM 17/2020, PeVM 9/2020 vp).

I artikel 12 i den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter fastställs den allmänna rätten till hälsa och skydd av denna. Enligt den allmänna kommentaren om tolkningen av konventionen innebär rätten till hälsa en skyldighet för de offentliga myndigheterna att bekämpa farliga smittsamma sjukdomar och i synnerhet att vidta förebyggande åtgärder på befolkningsnivå, att upprätthålla och garantera en tillräcklig kapacitet för hälso- och sjukvård och att skydda grupper som löper särskild risk.

De allmänna kriterierna för begränsning av de grundläggande rättigheterna är vägledande för omfattningen och innehållet i begränsningarna, inklusive rekommendationer om att begränsa människors liv. Kraven på att restriktionerna ska vara acceptabla och proportionerliga i förhållande till det mål som ska uppnås, samt att restriktionerna ska vara exakta och specifika, är väsentliga.

Kunskapen om epidemiologi, spridning och kontroll av COVID-19 har ökat snabbt. Ur juridisk synvinkel kan osäkerhet och risker beaktas på ett proaktivt sätt när man överväger begränsningsåtgärder, vilket också är viktigt för att minimera de negativa effekterna av rekommendationer och begränsningsåtgärder. Lagen om smittsamma sjukdomar, lagen om arbetarskydd och motsvarande bestämmelser om säkerhet i inlärningsmiljöer utgör den rättsliga grunden för handlingsplanen. Myndigheternas roller, befogenheter och innehållet i de tillgängliga befogenheterna enligt lagen om smittsamma sjukdomar specificeras i bilaga 1. Ändringarna av lagen om smittsamma sjukdomar säkerställer att den rättsliga grunden för restriktiva åtgärder som grundar sig på en bedömning av riskpotentialen är tydlig och adekvat.

4.4 Rättslig bedömning av situationen när vaccinationstäckningen ökar

I regeringspromemorian ”Riktlinjer för ett ordnat tillbakadragande av begränsningsåtgärder och rekommendationer i samband med covid-19-epidemin” anges att genomförandet av hybridstrategin kommer att ses över i augusti 2021. Situationen i augusti har förändrats jämfört med epidemins tidiga skede. I och med den ökade vaccinationstäckningen har de som riskerar att drabbas av allvarlig sjukdom nu ett ganska omfattande skydd. Man känner nu bättre till virusets egenskaper, andra faktorer och effektiva kontrollåtgärder som påverkar smittspridningen, och vaccinering jämnar ut de epidemiologiska skillnaderna mellan olika regioner. Om ett adekvat vaccinskydd uppnås kommer risken för okontrollerad överföring och sjukhusbelastning att minska avsevärt. Proportionaliteten och nödvändigheten av de åtgärder som vidtagits för att kontrollera epidemin måste därför omprövas när vaccinationstäckningen ökar. Det är viktigt att epidemins utveckling och effekterna av ändringar av restriktioner ständigt övervakas och utvärderas så att restriktioner och rekommendationer kan införas eller upphävas på ett kontrollerat sätt och i rätt tid.

De befogenheter som lagen om smittsamma sjukdomar ger för att bekämpa en smittsam sjukdom som är av betydelse för folkhälsan måste vara nödvändiga och därmed proportionerliga. Restriktionerna måste bedömas med avseende på deras epidemiologiska, sociala och ekonomiska konsekvenser. Nödvändighet innebär att syftet och målet inte kan uppnås utan att den restriktiva åtgärden i fråga används som en del av ett åtgärdspaket. Proportionalitetsprincipen innebär att åtgärder och åtgärdspaket måste stå i proportion till det eftersträvade målet och att de övergripande fördelarna med begränsningarna när det gäller att skydda de grundläggande rättigheterna måste väga tyngre än de negativa konsekvenserna för förverkligandet av andra rättigheter.

Skyddet av liv och hälsa är en grundläggande rättighet av stor betydelse, vars skydd är en prioriterad fråga och där en viss försiktighet måste iakttas. Denna bedömning, som kommer att bli mer exakt i takt med att erfarenheter och forskningsresultat ackumuleras, kommer att ha en direkt inverkan på hur de övergripande fördelarna och nackdelarna med bekämpning av epidemier kan utvärderas. Vid bedömningen bör man också ta hänsyn till de bredare välfärdseffekterna av kranskärlssjukdom (inklusive den så kallade långa koviden) och epidemikontrollen, som kanske blir uppenbara först på längre sikt.

Vid den rättsliga bedömningen måste man dock ta hänsyn till att restriktionernas övergripande för- och nackdelar och, på grundval av detta, restriktionernas konstitutionella nödvändighet och proportionalitet inte kan bedömas med någon exakthet på daglig basis och att en enskild restriktiv åtgärds inverkan på denna helhetsbild fortfarande är svår att bedöma. Med tanke på den osäkra situationen och den oförutsägbara karaktären av epidemin är det också möjligt att restriktionerna måste återinföras eller skärpas igen om epidemins situation försämras och dess effekter fortsätter att utgöra en betydande risk för människors hälsa och liv.

Det är viktigt att både nödvändighet och proportionalitet i konsekvensbedömningen är kopplade till epidemikontrollens syfte och mål och de underliggande grundläggande rättigheter som står på spel. Syftet är att förebygga smittsamma sjukdomar och deras spridning samt de skador de orsakar människor och samhället. Den ambitionsnivå som fastställs för att uppnå detta syfte är dels en rättslig bedömning som följer av skyldigheten att skydda de grundläggande rättigheterna och annan lagstiftning, dels ett värdebaserat val, båda styrda av den information som konsekvensbedömningen ger. De åtgärder och uppsättningar av åtgärder som väljs är underordnade detta syfte och denna ambitionsnivå. För att fastställa målnivån krävs bästa tillgängliga aktuella information om epidemins inverkan på människors liv och hälsa.

Målnivån för bekämpning av epidemier är i huvudsak kopplad till förebyggande av okontrollerad avfolkning, belastning av social- och hälsovårdstjänster och de negativa effekter på hälsa och välfärd som följer av detta, men också till de mer omfattande negativa sociala effekterna. Risken för okontrollerad avfolkning, sjukhusvistelser och dödlighet minskar avsevärt om man ökar vaccinationstäckningen. På det nationella territoriet har den epidemiska situationen och belastningen på social- och hälsovårdstjänsterna lugnat ner sig. Riktade individuella insatser är det viktigaste sättet att hantera de smittsamma situationer som uppstått. Riskerna i samband med gränspassage kommer även i fortsättningen att hanteras genom ett effektivt hälsoskyddsförfarande som syftar till att förhindra att särskilt snabbt spridande och potentiellt farliga varianter förs in i Finland. Mot bakgrund av de tillgängliga uppgifterna kommer en vaccination med två doser att ge befolkningen ett effektivt skydd mot allvarlig sjukdom och sjuklighet.

Syftet och målen för den nationella epidemibekämpningen kommer att skilja sig avsevärt från dem som gällde under epidemins tidigare faser. Med ökad vaccinationstäckning kommer de största hälsoriskerna att vara för den ovaccinerade befolkningen och för personer som av en eller annan anledning inte har tillräckligt skydd mot sjukdomar. Å andra sidan kan storskalig avfolkning ändå fortsätta att ha bredare välfärdseffekter. Epidemin måste därför fortsätta att kontrolleras för att undvika hälsoeffekter för enskilda personer och negativa välfärdseffekter på lokal nivå. I detta syfte vidtas åtgärder som grundar sig på lagstiftningen om smittsamma sjukdomar när de är nödvändiga och proportionella för att uppnå detta syfte, och den övergripande nyttan för förverkligandet av människors grundläggande rättigheter och välbefinnande överväger nackdelarna med åtgärderna.

Det tillvägagångssätt som används i det anpassade tillvägagångssättet ligger således mer i linje med den normala bekämpningen av smittsamma sjukdomar av betydelse för folkhälsan i specifika lokala situationer än den nuvarande storskaliga pandemiska insatsen. Den strategi som ska reformeras och dess rättsliga grund, som redan bygger på en permanent rättslig ram, har utformats med tanke på framtiden och är kalibrerad till en acceptabel risknivå för att skydda de olika grundläggande rättigheterna och för att väga dem mot varandra i takt med att vaccineringen fortskrider. Ändringen grundar sig därför på att de proaktiva metoderna för ett omfattande förebyggande arbete, som skulle begränsa samhällets verksamhet i stor skala, inte längre är epidemiologiskt och medicinskt motiverade för ändamålet i fråga, och inte heller juridiskt proportionerliga.

För de målgrupper som ska skyddas är åtgärderna inte begränsade till restriktioner utan omfattar även t.ex. information och kommunikation.

Två frågor är av avgörande betydelse för införandet av det reviderade tillvägagångssättet – tidsdimensionen för syftet och målnivån för epidemibekämpning och omfattningen av de hälso- och välfärdsrisker som sjukdomen utgör för den målgrupp som skall skyddas. När det gäller den tidsmässiga dimensionen kräver övergången till det nya tillvägagångssättet tillräckligt tillförlitlig information (epidemiologiskt grundscenario) om skyddsnivån när det gäller vaccinationstäckning och nivån på kontrollen av smittspridningen, särskilt spridningen av virusvarianter, inklusive riskerna med gränsöverskridande förflyttningar och varianter. När det gäller riskerna för den målpopulation som ska skyddas kräver skiftet en tillräckligt gedigen bedömning av omfattningen av det hot mot liv eller hälsa som sjukdomen utgör och sannolikheten för att dessa risker ska förverkligas. Det är också viktigt att alla personer som vaccineras har haft tillgång till tillräcklig vaccinationstäckning.

Även om de nuvarande insatserna i sig själva kan vara nödvändiga för att förhindra smittspridning, är de inte längre proportionerliga i form, omfattning och innehåll eftersom de är ojämnt riktade i det nuvarande sammanhanget för bekämpning av epidemier och eftersom de negativa tvärsektoriella konsekvenserna är större än hälsovinsterna. Hela befolkningen är inte längre utsatt för samma betydande hot mot liv och hälsa, men risken är minskad och viktad. Samma mål kan därför uppnås med betydligt mindre stränga och/eller mer riktade åtgärder, även med hänsyn till betydelsen av gränsrelaterade hälsoskyddsåtgärder för att förhindra spridning av viruset och nya virusvarianter. I en given situation med epidemier måste åtgärderna dock fortsätta så länge som de övergripande fördelarna för samhället, med hänsyn till effekterna på de grundläggande mänskliga rättigheterna, överväger skadorna och åtgärderna är nödvändiga och proportionerliga.

Även i detta avseende är det viktigt att känna till smittoriskerna för den målgrupp som ska skyddas och att känna till skyddsåtgärdernas effekter. Detta påverkar både den vikt som ska läggas vid skyddet av dessa grupper för att skydda deras grundläggande rättigheter och de olika medel som ska användas för att skydda dem. Detta kan också påverkas rättsligt, till exempel av bestämmelserna i konventionen om barnets rättigheter. Särskild uppmärksamhet måste också ägnas åt dessa gruppers allmänna välbefinnande och åt förverkligandet av andra grundläggande rättigheter.

Det viktigaste rättsligt motiverade tillvägagångssättet i framtiden kommer därför att vara att övervaka infektionssituationen och dess effekter och att släcka utbrott främst genom riktade åtgärder av de lokala myndigheterna, med befogenheter enligt lagen om smittsamma sjukdomar. Riktade åtgärder på individnivå för testning, spårning, karantän och behandling kommer att spela en nyckelroll.

För att skydda de oskyddade personernas hälsa och liv finns det dock fortfarande skäl för de lokala myndigheterna att ha medel till sitt förfogande för ett målinriktat och effektivt förebyggande av större befolkningsrörelser där åtgärder på individnivå inte är tillräckliga och för att minska de negativa individuella och samhälleliga konsekvenserna av infektioner. Om den epidemiska situationen skulle bli betydligt allvarligare igen på ett sätt som väsentligt ökar risken för okontrollerad avfolkning, en betydande ökning av behovet av välfärdstjänster eller en risk för liv och hälsa, bör det dock finnas möjlighet att anta en politik för att genomföra ett mer regionalt och nationellt omfattande begränsningsalternativ som liknar det som tidigare funnits. På så sätt kommer fokus för de rättigheter som ska skyddas att ändras och återgå till den bredare pandemiska reaktionen. Därför är de åtgärder som föreskrivs i lagen om smittsamma sjukdomar, som för närvarande är i kraft och som också har fastställts tillfälligt för en coronaepidemi, av central betydelse5 Handlingsplanens förhållande till förvaltning och återuppbyggnad efter en epidemi

5.1 Sammanfattning av servicesystemet

Coronaepidemin har haft en betydande inverkan på organiseringen av social- och hälsovårdstjänsterna och på de klienter som de betjänar. Epidemin har skapat en betydande eftersläpning när det gäller vård, tjänster och rehabilitering inom både primärvården och specialiserade tjänster, både inom hälso- och sjukvården och socialvården.

  

Uppgifter om besök och väntelistor inom primärvården och den specialiserade sjukvården samlas in i register från Institutet för hälsa och välfärd. Enligt statistiska rapporter från Institutet för hälsa och välfärd har sjukvårdsdistrikten lyckats minska väntelistorna, men det kommer troligen att ta lång tid, till och med flera år, att återgå till den normala situationen. Den förvärrade epidemin kommer att ytterligare försena normaliseringen, liksom den dolda och ökade efterfrågan på tjänster.

Corona-epidemin har avsevärt ökat behovet av sociala tjänster. När det gäller tjänster har responsen varit svagare än när det gäller förmåner. Inom socialtjänsten har man bäst reagerat på specifika problem hos klienterna, t.ex. hotet om att förlora sitt hem, medan man sämst har reagerat på behoven hos bl.a. personer med funktionshinder och psykiska problem. Dessutom har vissa kunders behov förbisetts på grund av att tjänsterna är avlägset belägna.

I den senaste expertbedömningen från Institutet för hälsa och välfärd framhålls att förändringarna i vårdsystemet under epidemin har gjort det särskilt svårt för personer i svåra sociala situationer, såsom personer med psykiska problem och missbruksproblem, hemlösa och personer med särskilda behov på grund av funktionsnedsättning, att få tillgång till och använda tjänsterna. Bostadsepidemin har också påverkat barns, ungdomars och barnfamiljers välbefinnande och deras tillgång till tjänster. Behovet av stöd har ökat. Kapaciteten inom primärvården för barn och ungdomar har påverkats av det stora antalet personalöverföringar inom denna verksamhet under epidemin, vilket bland annat innebär att alla hälsokontroller inte har kunnat genomföras.

Social- och hälsovårdsministeriet och Institutet för hälsa och välfärd följer upp hur coronavirusepidemin påverkar servicesystemet genom en separat undersökning. Tidigare har organiseringen av koronavaccinationer, reserelaterad hälsorådgivning, screening och testning samt spårningsarbete inneburit en betydande belastning för primärvården. Under 2021 har antalet besök på kliniker, skolhälsovårdstjänster och elevhälsovårdstjänster varit lägre än tidigare år, och att korrigera detta bör vara ett viktigt mål för kommunerna med tanke på att barns och ungdomars välbefinnande har försämrats. Den största oron hos tjänsteleverantörerna gäller personalstyrkan och den snabba minskningen av tillgången på kvalificerad personal inom nästan alla tjänster. Ett långsiktigt problem är den allvarliga ökningen av personalens överbelastning och trötthet. En undersökning av mentalvårdstjänster inom den specialiserade vården har gett upphov till oro över den ökande misshandeln av barn och ungdomar, men också över personalens utmattning.

Social- och hälsovårdsministeriet och Institutet för hälsa och välfärd följer upp hur koronavirusepidemin påverkar servicesystemet genom en separat undersökning. Tidigare har organiseringen av koronavaccinationer, reserelaterad hälsorådgivning, screening, testning och spårning inneburit en betydande belastning för primärvården. Under 2021 har antalet besök på kliniker, skolhälsovårdstjänster och elevhälsovårdstjänster varit lägre än tidigare år, och att korrigera detta bör vara ett viktigt mål för kommunerna med tanke på att barns och ungdomars välbefinnande har försämrats. Den största oron hos tjänsteleverantörerna gäller tillräcklig bemanning och den snabba minskningen av tillgången på kvalificerad personal inom nästan alla tjänster. Ett långsiktigt problem är den allvarliga ökningen av personalens överbelastning och trötthet. En undersökning av mentalvårdstjänster inom den specialiserade vården har gett upphov till oro över den ökande misshandeln av barn och ungdomar, men också över personalens utmattning.

5.2 Bedömning av konsekvenserna för välfärden

Institutet för hälsa och välfärd har under pandemin regelbundet följt upp hur epidemin och begränsningsåtgärderna har påverkat samhället, ekonomin, befolkningens servicebehov, servicesystemets funktion och stämningen.

I den veckovisa övervakningen sammanställs information om effekterna av covid-19-epidemin på följande områden: befolkningens hälsa, välbefinnande och levnadsförhållanden, rådgivning och vägledning av befolkningen, tjänster och förmåner, medicinska produkter och anordningar, tillämpningar och vacciner samt samhällsekonomi. Informationen rapporteras på webbplatsen www.thl.fi/koronanvaikutukset och som veckorapporter i Julkari. Uppgifterna sammanställs från ett stort antal databaser (t.ex. FPA, arbets- och näringsministeriet, polisen, DigiFinland) och Institutet för hälsa och välfärds egna dataresurser (t.ex. register över vårdanmälningar). Övervakningen syftar till tidsserieanalys. Tidsserierna börjar vanligtvis 2018-2019. Övervakningen av tidsserierna rapporterar om utvecklingen av situationen, men ger inga djupgående analyser. Relevant ny forskning eller andra uppgifter (t.ex. den sociala barometern) kan också rapporteras.

Hittills har tre expertbedömningar av epidemins och begränsningsåtgärdernas inverkan på samhället publicerats, där man har bedömt effekterna på servicesystemet samt befolkningens hälsa och välbefinnande i samband med COVID-19-epidemin. En fjärde expertbedömning planeras att publiceras i början av 2022.

Bedömningen av tillgången till social- och hälsovårdstjänster och personalstyrkan kommer att göras genom enkäter till de ansvariga tjänstemännen i kommunerna och samkommunerna som ansvarar för organiseringen av social- och hälsovårdstjänsterna. Dessa kommer att ge de ansvariga myndigheterna en bedömning av situationen när det gäller tillgång till tjänster och personalstyrka vid tidpunkten för undersökningen. Frågeformulären skickas separat till de ansvariga för socialvård, primärvård och specialiserad hälsovård, och formulären är utformade för att följa upp situationen inom var och en av dessa tjänster. En trafikljus-modell (bra, måttlig, oroväckande, svår) används för rapportering, och alla öppna svar sammanfattas per region. Utöver frågeformuläret kommer övervakningen att omfatta de senaste uppgifterna om användningen och tillgången till tjänster från augusti 2021 från registren för specialiserad vård och primärvård. Separata rapporter kommer att läggas fram om tillgången till och bemanningen av tjänster för barn, ungdomar och familjer samt tjänster för psykisk hälsa från och med augusti 2021. Undersökningar och rapportering kommer att upprepas varannan vecka. Svaren rapporteras per sjukhusdistrikt till social- och hälsovårdsministeriet, och rapporten överlämnas också till de regionala ”koronarvården” och de regionala förvaltningsmyndigheterna samt till Valvira.

Vid Institutet för hälsa och välfärd bedrivs vetenskaplig forskning om de samhälleliga konsekvenserna av covid-19-epidemin genom ett 30-tal pågående forskningsprojekt. Resultaten rapporteras i snabbare takt och även som en del av den löpande övervakningen. Nästan alla studier är gemensamma projekt som involverar universitet, högskolor och/eller andra forskningsinstitut. Vissa studier kommer att vara avslutade i slutet av 2021 och andra kommer att pågå under tiden som epidemin fortsätter att påverka.

Forskningen om de sociala konsekvenserna kommer troligen att fortsätta under många år framöver. Finansieringen av den vetenskapliga forskningen kommer från olika källor, t.ex. statsbudgeten, Finlands Akademi eller rådet för strategisk forskning.

Statistikcentralen genomför på regeringens uppdrag en medborgarundersökning om corona-situationen. I undersökningen frågar man medborgarna om deras åsikter om till exempel myndigheternas verksamhet, deras humör, deras framtidstro, hur de följer instruktioner, hur de hjälper andra och hur väl de tycker att de får information. Undersökningen upprepas var tredje vecka.

5.3 Övergripande utvärdering över myndighets- och sektorsgränserna

Utbildnings- och kulturministeriet

Den nya strategin kommer att stödja en återgång till den normala undervisning och utbildning som rådde före korona-eran. Detta är viktigt eftersom de exceptionella undervisningsarrangemangen under den förlängda koronaperioden återspeglas i en lucka i fråga om lärande, färdigheter och välbefinnande som det kommer att ta lång tid att fylla. Principen om att barnets intresse är det viktigaste lägger grunden för en kontinuerlig utbildning och förverkligandet av medborgarnas kulturella rättigheter. Att uppnå högsta möjliga vaccinationstäckning i de yngsta åldersgrupperna är viktigt för att yrkes- och gymnasieskolorna ska kunna fortsätta att bedrivas och för att nationella studentexamina ska kunna anordnas.

Utgångspunkten för genomförandet av den grundläggande utbildningen är den lokala utbildningen. Om den lokala koronaepidemiska situationen kräver det, kan utbildningsanordnaren genom en tillfällig ändring av lagen om grundläggande utbildning (687/2021) besluta att övergå till exceptionella undervisningsarrangemang om undervisningen inte kan ordnas säkert som lokal undervisning på grund av ett beslut enligt 58 § i lagen om smittsamma sjukdomar. Under koronaepidemin och dess fortsatta utveckling har ett stort antal elever i grundutbildningen fått undervisning på distans, vilket innebär att varje övergång till exceptionella undervisningsarrangemang kräver omfattande överväganden om åtgärdernas nödvändighet och proportionalitet.

Den ökade efterfrågan på hälso- och sjukvårdstjänster i yngre åldersgrupper i takt med att koronarpandemin fortsätter, och särskilt under 2021, understryker vikten av att återvända till högre utbildningssamhällen och personlig inlärning för social kontakt och psykologiskt välbefinnande. Olika övervaknings- och forskningsstudier har belyst det växande inlärningsunderskottet och den välfärdsskuld som grundskoleeleverna ackumulerat, vilket kan ha långsiktiga negativa effekter på elevernas inlärning och välbefinnande. De exceptionella utbildningsarrangemangen har lett till att inlärnings- och välbefinnandeproblem har ackumulerats, förlängts och förvärrats. Ökad frånvaro och störande beteende är också en anledning till oro. Den ökade frånvaron har ökat risken för att eleverna hoppar av skolan, och den fortsatta epidemin av elever som inte kan läsa engelska har inneburit att alla elever inte har nåtts. Behovet av stöd har också ökat betydligt för elever som normalt sett inte har en historia av skolrelaterade problem.

Trots att daghemmen har varit öppna under hela lågkonjunkturen och att den grundläggande verksamheten har återgått till nästan normala nivåer, lider vissa barn fortfarande av effekterna av lågkonjunkturen. Månadslånga avbrott i stödtjänster som är viktiga för barnet kan ha långsiktiga negativa effekter på barnets utveckling, inlärning och välbefinnande.

Restriktionerna har också påverkat åtnjutandet av de konstitutionellt garanterade kulturella rättigheterna, eftersom de avsevärt har begränsat människors tillgång till kulturlivet. Sedan mars 2020 har offentliga evenemang varit föremål för stränga restriktioner under långa perioder, vilket allvarligt begränsar eller i vissa fall förhindrar anordnandet av teater- och dansföreställningar, opera, konserter och filmvisningar, till exempel. Effekterna har också spridit sig till andra nivåer av värdekedjan inom sektorn, t.ex. filmdistribution och produktion. Det har också funnits indirekta effekter på sektorer som hotell- och restaurangbranschen och transporttjänster. Restriktiva åtgärder har också begränsat anordnandet av religiösa evenemang och föreställningar, till exempel inom ramen för grundläggande konstundervisning.

Generellt sett skulle ett riskbaserat tillvägagångssätt vara en avsevärd lättnad för kultursektorn. Modellen för bedömning av riskpotentialen skulle inte helt och hållet undanröja den osäkerhet som eventuella restriktiva åtgärder skulle skapa för sektorn och skulle fortfarande kräva att aktörerna tar hänsyn till möjligheten av restriktiva åtgärder när de planerar och organiserar sin verksamhet. I de flesta fall kunde dock verksamheten organiseras på ett nästan normalt sätt.

Åskådarrestriktionerna för bollspel och andra idrottsevenemang som inleds hösten 2021 kan upphävas på ett hälsosäkert sätt. Viktiga åtgärder för att förbättra åskådarsäkerheten är handhygien, krav på masker och tidigt införande av basketpass. Om den potentiella infektionssituationen försämras kan nödvändiga, exakta och proportionerliga restriktiva åtgärder vidtas i samarbete med de lokala myndigheterna och i samarbete med operatörerna.

Arbets- och näringsministeriet

Med tanke på samhällets öppning, ekonomisk tillväxt och anställningstrygghet finns det skäl att övergå från breda regionala restriktioner till riskbaserade restriktioner som är så målinriktade och kortsiktiga som möjligt, och endast när det är nödvändigt och proportionerligt för att hantera en pandemisk situation. Det är viktigt att se till att resultatet av den riskbaserade strategin kan leda till att samhället öppnas upp på ett effektivt sätt och att restriktionerna avskaffas. En mer detaljerad bedömning av konsekvenserna av åtgärderna inom ramen för hybridstrategin visar att det behövs en övergripande bedömning, inklusive konsekvenserna för företagen.

De mest betydande ekonomiska konsekvenserna kommer att uppstå av de fortsatta begränsningarna av affärsverksamheten och avskaffandet av dem. När restriktionerna tas bort eller lindras förbättras företagsklimatet. Nyckeln är att se till att de offentliga myndigheternas styrning och det faktiska beslutsfattandet på lokal och regional nivå är tydligt och så förutsägbart som möjligt för företag och medborgare. Mer förutsägbara och motiverade, exakt riktade åtgärder kan påverka konsumenternas förtroende för att fortsätta att använda tjänster på ett hälsosäkert sätt.

Att övergå till en fördefinierad riskbaserad bedömning kan underlätta företagens långsiktiga planering och öka förutsägbarheten. När man fastställer riskpotentialen är det också viktigt att ta hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna, särskilt konsekvenserna för företagen. När man bedömer riskpotentialen för olika verksamheter/sektorer är det också viktigt att ta hänsyn till antalet aktörer (företag, anställda, kunder/medborgare) och omsättningen för varje verksamhet. Detta skulle också ge en indikation på omfattningen av den ekonomiska effekten av de åtgärder som är inriktade på denna verksamhet.

Coronapandemin har haft en betydande negativ inverkan på den finländska tjänstesektorn, särskilt på restaurang-, turism- och evenemangsbranschen. Exempelvis står cateringsektorn för närvarande inför en enorm arbetskraftsbrist, eftersom ett stort antal arbetstagare har flyttat till andra sektorer till följd av de restriktiva åtgärderna. Evenemangssektorn, som står för ett stort antal arbetstillfällen, har varit tvungen att minska sin verksamhet med upp till 90 procent sedan före coronapandemin. Till exempel har möjligheterna till jobb inom den offentliga sektorn för egenföretagare inom evenemangssektorn minskat avsevärt, vilket har bidragit till arbetslöshet och nedgång i näringslivet.

Det bästa sättet att förbättra situationen för turistföretagen är att avskaffa restriktionerna i takt med att vaccinationstäckningen ökar och framför allt att öppna upp för turism i Finland. Utsikterna för efterfrågan varierar avsevärt från region till region. Det är viktigt för turistföretagens överlevnad att Finland, i takt med att vaccinationstäckningen ökar, möjliggör konkurrenskraftiga och förutsägbara gränsöverskridande resepraktiker.

Syftet med ett eventuellt coronapass bör vara att möjliggöra och stödja företagsverksamhet, särskilt inom sektorer som har drabbats hårt av Coronapandemin. Införandet av ett pass skulle kunna vara en hälsosäker lösning på begränsningar av antalet deltagare och användningen av anläggningar. Det skulle fungera som en övergångslösning innan restriktionerna tas bort helt och hållet och samhället öppnas upp helt och hållet. Även om passet skulle användas under en kort period skulle det få stor betydelse, särskilt för de sektorer som påverkas mest av de restriktiva åtgärderna. Införandet av passet har således en betydande potential att öka den ekonomiska aktiviteten, och därmed sysselsättningen, i de sektorer och regioner som påverkas av restriktionerna.

Det uppskattas att de främsta mottagarna av passet skulle vara evenemang, teatrar, biografer, mässor, kongresser och idrottstävlingar. Inom dessa sektorer har företagen cirka 3 000 arbetsställen (enligt Statistikcentralens kommunala statistik över arbetsställen 2019), varav uppskattningsvis 1 900 arbetsställen omfattas av begränsningarna den 30 augusti 2021.

De ekonomiska konsekvenserna av en eventuell ny mekanism för nödbromsar kommer att bero på vilka åtgärder som införandet av denna mekanism kan medföra. Vid införandet av dessa åtgärder bör man också ta hänsyn till deras ekonomiska konsekvenser för både företag och offentliga finanser, inklusive det eventuella behovet av nya omgångar av kostnadsstöd eller liknande andra stödåtgärder. De ekonomiska konsekvenserna av ERM-åtgärderna kan undersökas t.ex. genom att uppskatta storleken på målgruppen (företag, arbetstagare, medborgare/konsumenter) när varje åtgärd införs.

5.4 Förhållandet till reformen av beredskap och beredskapsplanering

För att stödja människor i storskaliga kriser krävs ett tillräckligt brett utbud av tjänster och aktörer för att man ska kunna rikta, anpassa och stödja verksamheten så att den når de mest behövande befolkningarna på rätt sätt. Redan tidigt under pandemin insåg man att vid storskaliga kriser är socialvårdens förmåga att reagera lika viktig som hälso- och sjukvårdens. De förändringar av politiken för tjänstesystemen som redan genomförts under COVID-19-pandemin ger en bred grund för att vidareutveckla tillvägagångssätt för både nuvarande och framtida storskaliga kriser genom ett starkt samarbete mellan olika sektorer och organ.

Den 1 mars 2021 träder lagändringar i social- och hälsovårdslagen i kraft som gäller harmoniseringen av beredskapsplaneringen och skapandet av en nationell lägesbild i enlighet med den så kallade femområdesmodellen. Genomförandet av dessa bestämmelser har påbörjats på grundval av de risker som identifierats i den nationella riskbedömningen. Ett av de prioriterade scenarierna för nationell riskbedömning är en pandemi, och social- och hälsovårdsministeriet har inlett arbetet med att uppdatera den nationella planen på grundval av erfarenheterna från koronarpandemin. Scenariot för social- och hälsovården skapades utifrån denna femregionsmodell redan i pandemins tidiga skede och har visat sig vara värdefullt redan innan bestämmelserna trädde i kraft.

Den övergripande nationella bilden av åtgärderna övervakas och utvärderas av social- och hälsovårdsministeriet och regeringens samordningsgrupp COVID 19 och rapporteras regelbundet till regeringen. I den övergripande utvärderingen av effekterna av Corona-åtgärderna, som tillhandahålls av premiärministerns kansli, kommer man att granska hybridstrategins funktion och effektivitet i sin helhet och undersöka om det finns en ram och förutsättningar för regionala åtgärder. Detta kommer att säkerställa att de beslut som fattas på regional nivå utgör en rationell och sammanhängande helhet och att det övergripande svaret på epidemin är effektivt och kostnadseffektivt.

Premiärministerns kansli har beställt flera undersökningar om hur hanteringen av pandemiska kriser fungerar och vilka områden som kan förbättras (Otkes, Deloitte). På grundval av rekommendationerna i dessa rapporter har premiärministerns kansli inlett planerad utvecklingsverksamhet för att förbättra krishanteringen. Strukturerna för övervakning och rapportering om epidemin på regeringsnivå kommer att utvecklas och anpassas till den föränderliga epidemiska situationen. Dessutom kommer verksamheten att syfta till att skapa förutsättningar för ett effektivt samarbete mellan ministerierna när COVID-19-epidemin fortskrider och att bygga upp bättre kapacitet för hantering, ledarskap och informationsutbyte vid framtida nationella kriser.

5.5 Förhållandet till EU:s och WHO:s pandemistrategi

Pandemisvaret och debatten om framtida globala beredskapsåtgärder kommer att fortsätta på EU-nivå, global, nordisk och regional nivå. De skapar förutsättningar för att öppna samhället också i Finland.

De beslut som diskuteras på EU-nivå om genomförandet av rådets rekommendation 2020/1475 om de inre gränserna och rekommendation 2020/912 om de yttre gränserna, och särskilt användningen av den mekanism för nödlarm som ingår i dem, kommer att påverka rörligheten.

Den snabbt föränderliga epidemiska situationen i olika länder kräver ständig vaksamhet. Informationsutbyte mellan medlemsstaterna är en viktig del för att möjliggöra rörlighet över gränserna. För att öppna samhällen är det viktigt att utvärdera den epidemiska situationen i olika länder och det inbördes förhållandet och relevansen hos de indikatorer som beskriver den när vaccinationstäckningen ökar.

EU:s mekanism för distribution av vaccin till tredjeländer är ett viktigt verktyg för att förbättra den globala hälsoskyddet. Nästa steg för EU:s digitala COVID-certifikat (DCC) är att utvidga dess täckning till tredjeländer. Att bekämpa vaccinmotstånd på EU-nivå är också viktigt för att stödja öppnandet av samhällen.

Att driva på EU:s lagstiftningsinitiativ på hälsoområdet kommer också att påverka de nationella åtgärderna. De syftar till att förbättra skyddet, förebyggandet, beredskapen och reaktionen på hot mot människors hälsa på EU-nivå och att utveckla EU:s roll i det globala hälsosamarbetet.

WHO betonar landspecifik global bedömning, riskbaserade åtgärder och kontrollerad social öppning vid sidan av vaccinering. WHO har rekommenderat att skolorna hålls öppna och kommer också att övervaka kontinuiteten i hälsovården och hur en långvarig pandemi påverkar folkhälsan och befolkningens välbefinnande. Övervakning och utvärdering av nya och oroande virusvarianter är centralt för WHO:s sjukdomsövervakning.

WHO:s strategi för beredskap och insatser vid Covid-19 betonar förvaltningen och samordningen av den globala pandemiska insatsen, vaccinering och insatser i de olika länderna. Trots att antalet coronavirusinfektioner och dödsfall har stabiliserats är antalet fortfarande högt globalt sett, med variationer mellan olika regioner. Den globala vaccinationstäckningen ökar ojämnt – i låginkomstländer har mindre än 2 % av befolkningen fått två doser av vaccinet, vilket innebär att en stor del av befolkningen, inklusive riskgrupper, är sårbara för infektion i många länder runt om i världen. En tillräcklig global vaccinationstäckning är nödvändig för att möjliggöra avgränsning, internationell rörlighet och t.ex. global turism.6 Kommunikation

När vi går från en koronaepidemi till en så kallad normalperiod förändras också kommunikationens roll i medborgarnas vardag. Information, vägledning och kommunikation kommer att spela en mer framträdande roll i verktygslådan i syfte att uppnå högsta möjliga vaccinationstäckning. När begränsningsåtgärderna ändras från nationella och regionala till lokala åtgärder måste dessutom kommunikationsansvaret ändras i enlighet med detta. Huvudansvaret för kommunikationen kommer därför att övergå till kommun- och distriktsnivå och det operativa ansvaret till stor del till kommun- och distriktsnivå och, beroende på begränsningarna, eventuellt även till regional nivå.

Det nationella kommunikationsarbetet med kommunikationen i kommunerna och sjukhusdistrikten inleddes våren 2020. Under ledning av social- och hälsovårdsministeriet byggdes ett gemensamt tillvägagångssätt för att stödja regionerna i att informera om sina insatser för bekämpning av koronarepidemier. Gemensamma möten mellan social- och hälsovårdsministeriet och regionala kommunikatörer har ägt rum för att inventera situationen, identifiera behov av kommunikationssamarbete och utbyta god praxis och information mellan regionerna. Generiskt kommunikationsmaterial har tagits fram för att stödja integrerad kommunikation och regional kommunikation, med hänsyn till behoven hos olika språkgrupper. Vid framtagandet av material tas hänsyn till de svensk- och samisktalandes behov av information på sitt modersmål och till andra språkgruppers behov.

Allt detta kommer att fortsätta när behovet uppstår. Fokus kommer dock att läggas på underhållet av materialbanken. Bland de potentiella utmaningar som identifierats för effektiv kommunikation mellan kommuner och sjukvårdsdistrikt har de viktigaste varit deras olika kommunikationsresurser. I detta syfte kommer det centraliserade underhållet av generiskt kommunikationsmaterial under ledning av social- och hälsovårdsministeriet och Institutet för hälsa och välfärd att fortsätta. På så sätt ser vi till att alla kommuner och sjukvårdsdistrikt, trots brist eller avsaknad av kommunikationsresurser, får tillgång till det förproducerade kommunikationsmaterialet för att förmedla nyckelbudskap, även om restriktioner införs. Behoven kommer att identifieras i kommunerna och materialet kommer att utvecklas i enlighet med förändrade situationer. På detta sätt kommer Institutet för hälsa och välfärd att fortsätta sin roll att samordna material för kommunikation om epidemier och pandemier.

Kommunikationen kommer att spela en viktig roll för att stödja vaccinationstäckningen, särskilt när vaccinationstjänsterna med låg tröskel tas till platser där människor rör sig. Det är viktigt att uppmuntra flerspråkig kommunikation, liksom att arbetsgemenskaper, utbildningsinstitutioner, forskare, organisationer, trosgrupper och det civila samhället i stort bidrar.

Ett viktigt tema kommer att vara att upprätthålla en kontinuerlig medvetenhet om sjukdomar och hygien: att påminna människor om grunderna. Varje finländares agerande och beteende är av stor betydelse. Därför kommer kommunikationen om lokala kontrollåtgärder för epidemin att stödjas genom att man återkommer till de ursprungliga hörnstenarna i kommunikationen: att påminna människor om hosta och handhygien, att hålla avstånd och att använda masker vid behov är också nödvändigt i situationen efter epidemin. Kommunikationsmaterialet kommer att distribueras vidare via Institutet för hälsa och välfärds digitala resursbank till dem som behöver det.

Social- och hälsovårdsministeriet kommer att stödja servicesystemet, kommunerna och sjukhusdistrikten i deras kommunikationsarbete för att förhindra spridning av coronaviruset i enlighet med deras ansvarsområden.7 Bilagor

Bilaga 1. Uppgifter och befogenheter enligt lagen om smittsamma sjukdomar

Myndigheternas lagstadgade ansvar och roller

Enligt lagen om smittsamma sjukdomar ska statliga myndigheter och specialiserade inrättningar samt kommuner och samkommuner systematiskt bekämpa smittsamma sjukdomar och förbereda sig för hälsokriser. De måste vidta omedelbara åtgärder när de informeras om förekomsten eller hotet av en smittsam sjukdom som kräver kontrollåtgärder inom deras ansvarsområde.

De offentliga myndigheternas ordinarie roller

Social- och hälsovårdsministeriet ansvarar för den allmänna planeringen, kontrollen och övervakningen av bekämpningen av smittsamma sjukdomar. Ministeriet ansvarar för den nationella beredskapen och hanteringen av hälsokriser eller hot om hälsokriser. En rådgivande nämnd för smittsamma sjukdomar är knuten till social- och hälsovårdsministeriet som ett expertorgan för kontroll av smittsamma sjukdomar. Till ministeriets viktigaste uppgifter hör att tillhandahålla prioriteringar och riktlinjer för de behöriga myndigheterna och att säkerställa deras handlingsförmåga genom vägledning och förberedelser för lagstiftning och finansiering. I enlighet med gällande lagstiftning beslutas begränsningar av cateringverksamheten genom ett regeringsdekret på förslag av ministeriet.

Institutet för hälsa och välfärd fungerar som nationell expertinstitution för bekämpning av smittsamma sjukdomar och tillhandahåller sakkunskap till stöd för social- och hälsovårdsministeriet och de regionala statliga förvaltningsmyndigheterna, upprätthåller nationella epidemiologiska övervakningssystem för bekämpning av smittsamma sjukdomar samt vägleder och stöder kommunernas, samkommunernas, sjukvårdsdistriktens och social- och hälsovårdsenheternas arbete med bekämpning av smittsamma sjukdomar (7 § i lagen om smittsamma sjukdomar). I enlighet med denna uppgift ansvarar Institutet för hälsa och välfärd för att på grundval av sin sakkunskap bedöma risken för smittsamma sjukdomar och för att stödja och vägleda andra hälsovårdsmyndigheters verksamhet när det gäller de åtgärder som krävs för att möta dessa risker. Institutet för hälsa och välfärd ska informera om riskernas allvar och art och bedöma behovet av åtgärder enligt lagen om smittsamma sjukdomar för att bekämpa riskerna samt de kriterier för medicinsk bedömning som används för att överväga dessa åtgärder från fall till fall. De lagstadgade åtgärderna bygger på frivilligt testande, eventuellt obligatoriskt testande, spårning av identifierade överföringskedjor, karantän, isolering och vissa restriktioner för användning av lokaler och anordnande av evenemang. En del av åtgärderna är av vägledande karaktär, till exempel baserade på en rekommendation om frivillig karantän och andra rekommendationer för att förhindra smittspridning. För var och en av dessa åtgärder måste Institutet för hälsa och välfärd fastställa bedömningskriterier för den typ av fall där åtgärden kommer att användas. De övriga hälsomyndigheterna, dvs. de regionala statliga förvaltningsmyndigheterna, sjukvårdsdistrikten och andra samkommuner samt kommunerna, tillämpar denna vägledning och dessa rekommendationer inom sina respektive behörighetsområden.

Det regionala statliga förvaltningsorganet samordnar och övervakar bekämpningen av smittsamma sjukdomar inom sitt område (8 § i lagen om smittsamma sjukdomar). Den regionala statliga förvaltningsmyndigheten övervakar att sjukhusdistriktens samkommuner är regionalt förberedda för nödsituationer inom hälso- och sjukvården. Det regionala statliga förvaltningsorganet övervakar genomförandet av bestämmelserna om förebyggande åtgärder, de nationella planerna och social- och hälsovårdsministeriets beslut. Det regionala administrativa kontoret måste ha en läkare i tjänst som ansvarar för smittsamma sjukdomar. Byrån är också ansvarig för att fatta vissa beslut. Enligt 15 § i lagen om smittsamma sjukdomar kan en regional statlig förvaltningsmyndighet förordna att en hälsoinspektion ska utföras på personer som bor på en ort inom dess behörighetsområde eller på en viss arbetsplats, institution, fordon eller liknande plats, om inspektionen är nödvändig för att förhindra spridning av en smittsam sjukdom som är av betydelse för folkhälsan. Enligt artikel 16 i lagen får regionförvaltningsverket dessutom besluta att deltagande i en hälsoinspektion är obligatoriskt om det är nödvändigt för att förhindra spridning av en smittsam sjukdom som är av betydelse för folkhälsan eller en smittsam sjukdom som rimligen misstänks vara av betydelse för folkhälsan. Myndigheten fattar också beslut enligt artikel 58 i lagen om begränsning av användningen av vissa lokaler (läroanstalter, social- och hälsovårdsenheter) eller av anordnandet av evenemang när behovet av dem överskrider kommunens gränser. Regionförvaltningsverkets huvuduppgift är därför att se till att sjukvårdsdistrikten, andra samkommuner och kommunerna fullgör sina skyldigheter enligt lagen om smittsamma sjukdomar. Myndigheten är inte själv den egentliga myndigheten för bekämpning av smittsamma sjukdomar. I dess tillsynsroll ingår dock skyldigheten att ge de övervakade parterna vägledning om vad som krävs enligt lagstiftning, rättspraxis och innehållsriktlinjerna från Institutet för hälsa och välfärd. Detta gäller även innehållet i annan tillämplig social- och hälsolagstiftning.

Social- och hälsovårdsinspektionen vägleder de regionala statliga förvaltningsmyndigheterna i genomförandet, samordningen och harmoniseringen av tillsynen och den tillhörande vägledningen. Dessutom övervakar social- och hälsovårdsstyrelsen att arbetet med att bekämpa smittsamma sjukdomar är lagligt och ger vägledning om detta i vissa nationella situationer.

Sjukhusdistriktets samkommun vägleder och stöder kommunerna och social- och hälsovårdsenheterna med sin medicinska sakkunskap i kampen mot smittsamma sjukdomar, utvecklar regionalt diagnostiken och behandlingen av smittsamma sjukdomar och utreder epidemier tillsammans med kommunerna (lagen om smittsamma sjukdomar 8 §). Distriktshälsovårdsnämnden ansvarar för förebyggande och behandling av exceptionella epidemier och för utveckling av smittskyddet inom social- och hälsovården på sitt område. Den lokala hälsovårdsmyndigheten måste ha en läkare med ansvar för smittsamma sjukdomar i sin personal. Det är distriktets hälsovårdsmyndighet som ansvarar för att förfina den epidemiologiska bilden av regionen och dra slutsatser utifrån den och utifrån information och riktlinjer från Institutet för hälsa och välfärd. Sjukhusdistriktet ska särskilt övervaka att de tröskelvärden för ansökan som fastställs i 58d, 58e, 58f och 58g §§ i lagen om smittsamma sjukdomar följs och meddela myndigheterna när tröskelvärdet överskrids eller inte uppnås. Hälsovårdsmyndigheten i distriktet ska därför ge kommunerna inom sitt område närmare anvisningar om åtgärdernas innehåll och genomföra dem i enlighet med en arbetsfördelning som överenskommits med kommunerna. Hälsovårdsmyndigheten i distriktet ska i enlighet med sin sakkunskap också se till att innehållet i åtgärderna för att bekämpa smittsamma sjukdomar inom sitt område är förenligt. Ansvaret för att organisera och genomföra de konkreta åtgärderna vid gränsövergångsstället ligger hos den lokala myndigheten i området, i enlighet med lagstiftningen och de innehållsriktlinjer som utfärdats av Institutet för hälsa och välfärd samt den lokala myndighetens lagstadgade handlingsutrymme. Samarbete och samordning av verksamheten skall överenskommas med distriktets hälsovårdsmyndighet. Distriktet kan enligt överenskommelse delta i genomförandet av de åtgärder som anges nedan.

Den regionala statliga förvaltningsmyndigheten och samkommunerna i de sjukhusdistrikt som hör till dess behörighetsområde ska samarbeta i kampen mot smittsamma sjukdomar. Regionförvaltningsverket fattar de administrativa beslut som föreskrivs i lagen om smittsamma sjukdomar och utnyttjar därvid sakkunskap från kommunerna i sjukhusdistriktet, det särskilda ansvarsområdet och Institutet för hälsa och välfärd. Regional beredskap och beredskapsplanering för bekämpning av smittsamma sjukdomar genomförs i enlighet med 38 § i hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010), med beaktande även av företagshälsovårdens och den privata hälso- och sjukvårdens verksamhet.

Kommunen är skyldig att på sitt område ordna det arbete mot smittsamma sjukdomar som avses i lagen om smittsamma sjukdomar som en del av folkhälsoarbetet i enlighet med folkhälsolagen (66/1972), hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010) och lagen om smittsamma sjukdomar (1227/2016). Kommunen ska ha en läkare som ansvarar för smittsamma sjukdomar i kommunen. Läkaren för smittsamma sjukdomar vid hälsocentralen ska fastställa arten av den misstänkta eller bekräftade smittsamma sjukdomen och dess spridning samt vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra att sjukdomen sprids. I denna lag avses med bekämpning av smittsamma sjukdomar förebyggande, tidig upptäckt och övervakning av smittsamma sjukdomar, åtgärder som är nödvändiga för att upptäcka eller kontrollera en epidemi, undersökning, behandling och medicinsk rehabilitering av personer som har insjuknat i eller misstänks ha insjuknat i en smittsam sjukdom samt bekämpning av infektioner i samband med sådan behandling. Enligt 9 § i lagen om smittsamma sjukdomar har kommunen huvudansvaret för att förebygga smittsamma sjukdomar. I denna uppgift ingår bland annat att ge allmän informationsvägledning till befolkningen i området och mer specifik innehållsvägledning till befolkningen och andra aktörer vid tillämpningen av åtgärder enligt lagen. I denna uppgift ingår också att ta fram och sprida information, inklusive rekommendationer. Bland de viktigaste rekommendationerna finns rekommendationer om att undvika aktiviteter med hög smittorisk och begränsa användningen av offentliga utrymmen, distansarbete, offentlig hygien, användning av skyddskläder och privata evenemang. Kommunen har också en skyldighet som myndighet för smittsamma sjukdomar att styra sin egen verksamhet på områden som användning av offentliga lokaler, organisering av aktiviteter och genomförande av hygienrutiner.

Det kommunala organet eller en hälsovårdare som det utsett kan besluta att ordna testning av coronavirus (hälsokontroll) i kommunen för personer som reser in i Finland med stöd av 14 § i lagen om smittsamma sjukdomar. Detta gäller för frivilliga tester. Dessutom ska kommunen organisera de inspektioner som regionförvaltningsverket beställer enligt 15 § i lagen och utföra de inspektioner som regionförvaltningsverket beställer enligt 16 § i lagen. Beslutet om obligatoriska hälsokontroller kan fattas av en läkare med ansvar för smittsamma sjukdomar i kommunen eller hälsodistriktet på individuell basis. Kommunen ansvarar också för att utföra de inspektioner, tester och råd som avses i artiklarna 16a-16e i lagen.

Enligt 23 § i lagen om smittsamma sjukdomar ansvarar den kommunala smittskyddsläkaren för att utreda lokala epidemier och utföra smittspårning. Smittskyddsläkaren vid det kommunala sjukvårdsdistriktet ansvarar för utredning av epidemier och smittspårning inom det kommunala sjukvårdsdistriktet samt för utredning av utbredda epidemier i samarbete med kommunerna.

Om det finns en uppenbar risk för spridning av en smittsam sjukdom som är av betydelse för folkhälsan eller en smittsam sjukdom som skäligen misstänks vara av betydelse för folkhälsan och spridningen av sjukdomen inte kan förhindras på annat sätt, får den officiella kommunala läkaren med ansvar för smittsamma sjukdomar eller den officiella läkaren med ansvar för smittsamma sjukdomar i det kommunala sjukvårdsdistriktet, i enlighet med 60 § i lagen om smittsamma sjukdomar, besluta om karantän för en person för en period på högst en månad. Ett beslut om karantän får fattas i fråga om en person som har diagnostiserats eller på rimliga grunder misstänks ha exponerats för en smittsam sjukdom som är eller misstänks vara av betydelse för folkhälsan. Ett individuellt beslut om karantän ska fattas för varje person, tillsammans med instruktioner för överklagande.

Den tjänstgörande läkaren med ansvar för smittsamma sjukdomar i kommunen eller i ett sjukvårdsdistrikt får besluta att isolera en person som har insjuknat eller misstänks ha insjuknat i en smittsam sjukdom som är allmän eller misstänkt allmänfarlig under högst två månader på en vårdenhet, om det finns en uppenbar risk för att sjukdomen sprids och om sjukdomen inte kan förebyggas med andra åtgärder. Den läkare som fattat beslutet ska ge den person som ska isoleras och den personal som vårdar honom eller henne nödvändiga instruktioner för att förhindra att smittan sprids.

Dessutom fattar kommunen beslut om begränsningar av användningen av vissa lokaler (läroanstalter, social- och hälsovårdsenheter) och om anordnande av evenemang i enlighet med 58 § i lagen om smittsamma sjukdomar samt beslut i enlighet med 58 d och 58 g § i denna lag inom sitt eget område.

När det gäller arbetsplatser är arbetsgivaren enligt lagen om arbetarskydd ansvarig för säkerheten på arbetsplatsen och för arbetstagarna. Arbetsgivaren ska vidta nödvändiga åtgärder för att begränsa risken för exponering. Åtgärderna på arbetsplatserna grundar sig på en bedömning av arbetsrisker i enlighet med lagen om arbetarskydd. Bedömningen kan stödjas av experter på arbetarskydd och hälsa och måste uppdateras med hänsyn till den aktuella situationen. På grundval av bedömningen kompletteras arbetsplatsens instruktioner och rutiner och nödvändiga åtgärder beslutas.

När det gäller arbetarskydd fungerar Institutet för företagshälsovård som expertinstitution och arbetarskyddsavdelningarna vid de regionala statliga myndigheterna som behöriga arbetarskyddsmyndigheter. Institutet för företagshälsovård och de ansvariga avdelningarna för företagshälsovård och arbetarskydd ger råd och vägledning till arbetsplatserna. De ansvariga arbetarskyddsavdelningarna övervakar arbetsplatserna i egenskap av arbetarskyddsmyndigheter.

Om myndighetens behörighet när det gäller tillfälliga befogenheter enligt lagen om smittsamma sjukdomar.

§ 58c i lagen om smittsamma sjukdomar: (Åtgärder för att förhindra spridning av en COVID-19-epidemi) ska den verksamhetsutövare som ansvarar för förvaltningen av inomhuslokaler som är öppna för allmänheten eller avsedda för vistelse av en begränsad krets av kunder eller deltagare, och av utomhuslokaler med ett begränsat geografiskt och funktionellt område som används för kunders eller deltagares ändamål, se till att COVID-19-epidemin förhindras av verksamhetsutövaren, att kunder och deltagare har tillgång till handtvätt, får instruktioner om att hålla tillräckligt avstånd, handtvätt och andra liknande metoder för att förhindra smittspridning, och att rengöringen av lokaler och ytor intensifieras utöver de rengöringskrav som i övrigt gäller för verksamheten i fråga.

Dessutom ska den aktör som ansvarar för lokalens förvaltning organisera inkvarteringen av kunder och deltagare så löst som möjligt med hänsyn till den berörda verksamhetens särdrag och placera alla kundplatser tillräckligt långt ifrån varandra.

De beslutsbefogenheter som avses i följande bestämmelser skall tillämpas utöver och parallellt med de gällande permanenta bestämmelserna när förhållandena i den epidemiska situationen kräver att besluten utvidgas till att omfatta frågor och platser som omfattas av de tillfälliga bestämmelserna. Enligt 58d § i lagen om smittsamma sjukdomar (villkor för användning av lokaler avsedda för kunder och deltagare för att förhindra spridning av en epidemi av covid-19), om det är uppenbart att 58c §: 58.C. och andra redan vidtagna åtgärder inte är tillräckliga och om det är nödvändigt att förhindra spridning av en COVID-19-epidemi, förutsatt att villkoren i punkt 2 är uppfyllda, får det kommunala organet med ansvar för bekämpning av smittsamma sjukdomar utfärda ett beslut som ålägger de aktörer som nämns i den punkten att använda de lokaler som är öppna för allmänheten eller avsedda för ett begränsat antal kunder eller deltagare på ett sådant sätt att det faktiskt är möjligt att undvika nära kontakt mellan kunder och deltagare och grupper.

Regionförvaltningsmyndigheten kan fatta ett liknande beslut inom sitt territorium om åtgärderna är nödvändiga inom flera kommuners territorium.

Beslutet får fattas för högst en månad i taget.

Den 6 september 2021 lade regeringen fram ett förslag till ändring av denna bestämmelse. I förslaget stryks den exakta definitionen av nära kontakt och den incidensgrad som används som kriterium för tillämpningen. Det föreslås också att kriterierna för tillämpning av kluster av infektioner förtydligas, så att ett beslut enligt artikeln kräver att betydande kluster av infektioner har identifierats i området, vilket skulle innebära en betydande risk för en bred spridning av nya infektioner i området.

Dessa lokaler omfattar inomhuslokaler som används för samtidig närvaro av mer än 10 kunder eller deltagare, utomhuslokaler med begränsad territoriell och funktionell omfattning som används för samtidig närvaro av mer än 50 kunder eller deltagare och som arrangören ansvarar för vid varje given tidpunkt, samt lokaler som används för idrotts-, fritids- och rekreationsverksamhet, oavsett antalet kunder eller deltagare, vilket diskuteras nedan i avsnitt 58g i lagen om smittsamma sjukdomar.

Beslutet är bindande för följande aktörer som ansvarar för förvaltningen och användningen av lokalerna för sin verksamhet:

1 privata organ, stiftelser och andra juridiska personer, med undantag för sådana cateringföretag som avses i 1 § 2 mom. 6 punkten i lagen om inkvartering och catering (308/2006) och i motsvarande lagstiftning på Åland.

2 egenföretagare

3 kommuner och samkommuner

4 religiösa samfund

5 offentligrättsliga institutioner.

Beslutet är dock inte tillämpligt på verksamhet vid läroanstalter, utbildning och vård av småbarn, yrkesmässig fritidsverksamhet eller verksamhet inom privatlivet eller familjen.

Enligt artikel 58e i lagen om smittsamma sjukdomar (Åtgärder för att förhindra spridning av covid 19 i persontransporter) ska leverantören av transporttjänster och den transportoperatör som agerar för dennes räkning se till att de lokaler och ytor som används av passagerarna ombord på transportmedlet rengörs regelbundet och att rengöringen intensifieras, utöver de rengöringskrav som på annat håll fastställs för verksamheten i fråga, för att uppnå och upprätthålla en tillräcklig hygienisk nivå och att andra liknande metoder följs för att förhindra smittspridning. Dessutom ska passagerarna erbjudas möjlighet att upprätthålla en adekvat hygienisk nivå ombord på transportmedlet och ska få instruktioner om hur de ska hålla ett tillräckligt avstånd, tvätta händerna, bära ansiktsmask och andra liknande metoder för att förhindra smittspridning ombord på transportmedlet. Detta gäller en leverantör av transporttjänster som är etablerad i Finland eller som på annat sätt omfattas av Finlands jurisdiktion eller vars tjänst har sitt ursprung eller slutpunkt i Finland eller transiterar genom Finland.

Enligt 58f § i lagen om smittsamma sjukdomar (tillfällig begränsning av antalet passagerare för att förhindra spridning av COVID-19-epidemin) får Transport- och kommunikationsverket, om det är uppenbart att de åtgärder som föreskrivs i 58e § och andra åtgärder som redan vidtagits inte är tillräckliga och om det är nödvändigt för att förhindra spridningen av COVID-19-epidemin, utfärda ett beslut om begränsning av antalet passagerare i enlighet med 58e §: 1 av den transporttjänsteleverantör som avses i 58.19 § eller den transportoperatör som agerar för transporttjänsteleverantörens räkning, får besluta om det maximala antalet passagerare som får transporteras med transportmedlet.

Beslutet får fattas om sjukvårdsdistriktet i enlighet med lagen har rapporterat att incidensen av bekräftade infektioner per 100 000 invånare i området under de senaste 14 dagarna för vilka uppgifter finns tillgängliga är minst 25 och om det inom kommunens eller sjukvårdsdistriktets område upptäcks kluster av sjukdomar vars smittkedjor inte kan spåras på ett tillförlitligt sätt och som enligt en expertbedömning utgör en betydande risk för spridning av nya infektioner i området.

Transport- och kommunikationsverket får genom beslut införa en skyldighet att begränsa antalet passagerare till högst hälften av det högsta tillåtna antalet passagerare ombord på transportmedlet. Beslutet får endast tillämpas på transportmedel som används för samtidig transport av fler än tio personer.

Enligt 58 g § i lagen om smittsamma sjukdomar (tillfällig stängning av lokaler för kunder och deltagare för att förhindra spridning av covid-19-epidemin) får det kommunala organ som ansvarar för bekämpning av smittsamma sjukdomar besluta att om det är uppenbart att 58 d §: 58.d och andra åtgärder som redan vidtagits inte kan anses tillräckliga på grund av den särskilda smittorisk som är förknippad med verksamheten och om detta är nödvändigt för att förhindra okontrollerad spridning av COVID-19-epidemin, ska kund-, deltagar- och väntrum som är öppna för allmänheten eller avsedda för ett begränsat antal kunder eller deltagare vara stängda för kunder och deltagare.

De högrisklokaler som avses i denna förordning definieras närmare i förordningen och omfattar sport- och idrottsverksamhet samt nöjes- och fritidsverksamhet i följande lokaler:

1 Inomhusanläggningar som används för lagsporter, gruppsporter, kontaktsporter och andra liknande sporter eller fysiska aktiviteter, samt gym och andra liknande inomhusanläggningar för träning;

2 offentliga bastur och simbassänger i simbassänger, landbad, kurorter och omklädningsrum i omedelbar närhet;

3 danssalar och lokaler som används för körverksamhet, amatörteater och annan liknande fritidsverksamhet i grupp;

4 nöjes- och nöjesparker, nöjesfält och inomhuszoo;

5 lekparker och lekplatser inomhus;

6 offentliga salonger i köpcentrum, med undantag för butikslokaler och lokaler som används för tillhandahållande av tjänster och tillträde till dessa.

Ett beslut får endast fattas om:

1 infektionsincidensen per 100 000 invånare inom sjukhusdistriktets område under de senaste 14 dagarna är minst 50;

2 kluster av sjukdomar upptäcks inom kommunens eller sjukvårdsdistriktets territorium för vilka överföringskedjorna inte kan spåras på ett tillförlitligt sätt och som enligt en expertbedömning utgör en betydande risk för ytterligare infektioner i området, och

3 antalet infektioner på distriktets område bedöms av experter leda till en betydande ökning av behovet av sjukhus- och intensivvård, en betydande risk för social- och hälsovårdspersonalens tillräcklighet eller för vården av klienter eller patienter, eller annan liknande överbelastning av social- och hälsovårdssystemet.

Beslutet får fattas för högst två veckor i taget. Det regionala statliga förvaltningsorganet kan fatta ett liknande beslut inom sitt territorium om åtgärderna är nödvändiga inom flera kommuners territorium.

Ovanstående förordning kommer att vara i kraft till och med den 31 december 2021.

Övervakning

Regionförvaltningsverket och kommunen ska övervaka efterlevnaden av de skyldigheter och begränsningar som föreskrivs i 58 § (offentliga möten), 58 c § 1 och 2 mom. (grundläggande skyldigheter), 58 d och 58 g § (begränsningar av användningen av lokaler) och 58 h § 1 mom. (plan) i lagen om smittsamma sjukdomar samt de relevanta besluten inom deras behörighetsområden.

Transport- och kommunikationsverket och kommunen ska övervaka efterlevnaden av de skyldigheter och begränsningar som föreskrivs i artiklarna 58c.6, 58e (grundläggande skyldigheter för persontransporter), 58f (begränsningar för persontransporter) och 58h.2 (plan) i lagen om smittsamma sjukdomar och de beslut som gäller dem.

Kommunen, regionförvaltningsverken och Transport- och kommunikationsverket ska samarbeta vid övervakningen av efterlevnaden av denna lag.

Polisen ska övervaka att de skyldigheter som ålagts enligt 58 och 58d §§ i lagen om smittsamma sjukdomar och 58 c § 2 mom. följs när det gäller förbud mot offentliga möten och offentliga sammankomster samt skyldigheter och begränsningar i fråga om antalet personer och de avstånd som ska hållas.

Polisen, tullen, gränsbevakningsväsendet, räddningsväsendet och försvarsmakten kan ge officiellt bistånd till en kommun eller ett sjukhusdistrikt vid genomförandet av åtgärder i enlighet med bestämmelserna om officiellt bistånd i 89 § (officiellt bistånd) i lagen om smittsamma sjukdomar.

Inom ramen för sin tillsynsfunktion kan regionförvaltningsverket samordna de olika myndigheternas verksamhet inom ramen för samordningsgruppernas verksamhet och se till att myndigheterna utövar de befogenheter som föreskrivs i lagen.