Ledare: Remilitarisering vore en revitalisering för protektoratet Åland

När vi idag firar Ålands självstyrelsedag börjar jag fundera om det inte är dags att börja använda rätt terminologi. Vi brukar kalla Åland för en autonomi, men det begreppet är väldigt brett. Den korrekta beskrivningen är att Åland är ett protektorat, som befinner sig i suzeränitet gentemot Finland. Vi prickar alla punkter vad gäller gängse och historiska definitioner – förutom att nästan alla andra protektorat redan vunnit sin självständighet under 1900-talet. Protektorat består av besegrade etniska minoriteter, som ges en viss självbestämmanderätt i sina inre angelägenheter, men inte får något att säga gällande utrikesfrågor eller handel. Som Åland. Invånarna åläggs också att betala tributer till skyddsmakten, som i sin tur använder en del av dessa pengar för att finansiera sin verksamhet i protektoratet. På Åland kallar vi det för ”klumpsumman” och våra folkvalda blir alldeles svettiga om natten när de drömmer om de saftiga miljonerna, istället för att drömma om självständighet för sitt folk.

Kortfattat är systemet med protektorat det smidigaste sättet för en erövrande makt att administrera ett besegrat folk: ”Sköt er själva bara ni ser till att tributerna till oss betalas varje år. Och försök er inte på att gå bakom vår rygg och upprätta några egna avtal med andra länder!” Både billigt och bekymmersfritt.

I jämförelse med andra protektorat är det inte så mycket som Åland bestämmer själv. Den viktigaste lagstiftningen ligger helt inom Finlands kontroll: i första hand strafflagen och skattelagen, men också viktiga lagfrågor som finans, arbetsrätt och civilrätt. Vanligtvis har protektorat friheten att bestämma själva i dessa frågor och detta är också var så kallade skatteparadis har sitt ursprung (kanske det är dags att införa begreppet skattehelveten för vissa andra protektorat?). De erövrade minoriteterna i protektoraten har ofta haft en helt annan kultur och andra sedvänjor än skyddsstaten och har därför fått bestämma själva vad gäller brott och straff, äktenskap och annat vardagligt. På Åland är så inte fallet, men det märks inte så mycket eftersom Finland ändå har en lagstiftning och rättsskipning som bygger på svensk tradition, som landet också lyckades behålla genom tiden som ryskt storfurstendöme. Jordförvärv och markägande är den främsta punkten där Åland skiljer sig från Finland och vi bestämmer själva.

 

För några månader sedan utvidgade Finland sin makt över rättsväsendet på Åland i och med upprättandet av ett centraliserat Domstolsverk, som i fortsättningen ska tillsätta nämndemännen till alla tingsrätter. Av allt att döma ser det därför ut som att de åländska kommunerna inte längre kommer att ha rätten att utse de åländska nämndemännen. Reformen har gått igenom utan att landskapsregeringen protesterat och utan att ålänningarna märkt något. Däremot har de åländska dussinjournalisterna och riksdagsledamot Mats Löfström producerat dussintals opinionstexter där de förklarar hur Ungerns president Viktor Orbán är djävulen själv för att han reformerar landets domstolar. Trots att Ungerns reformer är mycket mindre omfattande än Finlands. Men man skriver vad man bör för att stå kvar på Anders Wiklöfs lönelista.

Vi kan vara stolta över att vara ålänningar, men det finns inte mycket att vara stolt över med ”självstyrelsen”. Systemet med att först avtvinga folket planetens högsta skatter, för att sedan ge pengarna till de lokala politikerna att fördela efter sina nycker och behag har gjort hela vårt samhälle bidragsberoende och korrupt till roten. Det är frågan om en systematisk förnedring där man plundras torr och sedan måste tigga tillbaka vad som sedan återstår efter att de som har tillgång till den berömda ”köttgrytan” har serverat sig och sina närstående.

 

Demilitariseringen är inte något skydd för Åland och har aldrig varit det. Ifall det hettar till i Östersjön blir Åland befäst på nolltid. Demilitariseringen försvagar istället de åländska männen, som går miste om att bygga en militär tradition. Åland har redan en stark sjöfartstradition som med fördel kunde utvidgas till att även bli militär. I första hand skulle det innebära upprättandet av en egen åländsk sjöbevakning istället för den finska. Den finska sjöbevakningen är en militärt organiserad och beväpnad kår som redan är i full operation runt hela Åland och dessutom har många ålänningar i sina led.

Det vore en hedersfråga för Åland att ta över och själva finansiera denna organisation inom åländska vatten. I nära samarbete med Finland och andra bundsförvanter, men som en självständig istället för underställd organisation. I Ålands Sjöräddningssällskap har Åland redan en färdig och opererande organisation med sjöbevakningskaraktär, som redan finansieras av oss själva och har lämpliga fartyg. En helåländsk sjöbevakning kunde göra stor nytta och förhoppningsvis råda bot på problemet med att dagens sjöbevakare ofta ser det som sin främsta uppgift att trakassera skärgårdsbor och turister till sjöss.

 

Avtalet med Sovjetunionen och senare Ryssland om demilitarisering är något som Finland har skrivit under och begränsat sig efter, inte Åland. Det finns inga folkrättsliga argument för att Åland år 2020 eller framåt ska begränsas av dessa avtal, där vi inte varit en part eller undertecknare.

En remilitarisering behöver inte begränsa sig till upprättandet av en sjöbevakning. Plågan med pirater har återuppstått i modern tid vid Afrikas kust och Åland har en betydande handelsflotta att försvara, men för det behövs större och tyngre bestyckade fartyg. Med en remilitarisering kan vi också en gång för alla få tyst på de finska nationalister som klagar över att vi inte försvarar oss själva eller gör värnplikt. Inte för att jag förespråkar eller tror att någon värnplikt behövs för att få tillräckligt med män ombord.

 

Ett annat och betydligt mindre steg för att återerövra lite stolthet till Åland vore att en gång för alla lägga ner – eller åtminstone dra in bidragspengarna till – Fredsinstitutet på Åland, som inte alls är något fredsinstitut eller forskningsinstitut, utan en organisation med huvudsakligt syfte att propagera för vänsterideologi och förskingra pengar till olika individer som lider av kraftig allergi mot hederligt arbete. Detta är inte enbart retorik: När Kinas ambassadör fick för sig att besöka Åland i egenskap av representant för världens värsta utövare av folkmord på minoriteter blev personalen på Fredsinstitutet alldeles till sig i trosorna att döma av pressmeddelandet de skickade ut där de skrev om ”äran” att ta emot ambassadören med fru.

Istället för att låta dessa individer skämma ut hela Åland på skattebetalarnas bekostnad föreslår jag att de i fortsättningen får skämma ut sig själva på sin egen bekostnad. Kanske Kina kan sponsra med lite pengar? Eller ännu bättre: flytta hela institutet till Kina. Gunilla Herolf kan säkert vara behjälplig med att få igång verksamheten där och Kina kan gärna få Barbro Sundback och Roger Nordlund med på köpet.

Med de förslagen vill jag önska alla ålänningar en trevlig självstyrelsedag!

Carl Kiviö