Insändare: Ingen vill väl ha en nedskärning av de offentliga utgifterna som första prioritet?

Ålands BNP sjönk i fjol med 15%. I Wille Valves (M) politikerblogg kunde vi läsa: ”Till detta kan vi lägga den färska konjunkturöversikten från ÅSUB våren 2021. I den ser vi att knappast ens år 2023 kommer Ålands BNP att kunna vara tillbaka på 2019 års nivå.” 

Detta är helt riktigt, men faktum är att det är mycket, mycket värre.

BNP sjönk med 7% år 2018, alltså med 24% på 3 år. BNP/capita gick ner till nivån 1990 (före bankkrisen). Vi behöver en återhämtning på 31% för att komma tillbaka till nivån 2017.

Många hänvisar till slutresultatet av analysen i tilläggsbudgeten, som visar att lånebehovet är 100 miljoner under åren 2022-2024.

Många hävdar att kostnadsutvecklingen är huvudorsaken till lånebehovet och hävdar att osthyveln bara gör att kostnaderna minskar med 9 miljoner och att årsbidraget då bara når 0.

Men vem har granskat intäkterna? Då vi analyserar en ekonomisk modell (här lånebehov 2022-2024), måste vi granska alla antaganden. Både kostnader och intäkter.

Intäkterna ser vi i 2 tabeller i tilläggsbudgeten. Finlands ekonomi har klarat pandemin relativt bra och avräkningsbeloppet (skatter från Finland) ligger på en jämn nivå 2021-2025 mellan 189 och 184 miljoner. Skatteavräkningen (våra skatter) ökar enligt prognosen från 80 till 109 miljoner. Man utgår alltså ifrån en kraftig återhämtning.

Jag vet inte vilken nivå den skulle ha haft 2019 inte heller minister Roger Höglund (C) i debatten. Kanske Ålands Statistik- och Utredningsbyrå vet?

Utveckling av skatteavräkningen är central då den också ligger till grund för analyserna.

Orsaken till att vi har en lägre BNP per capita och lägre skatteintäkter beror alltså både på BNP-tappet 2018 och BNP-tappet 2020 av Coronan.

Minskad BNP ger lägre skatter och detta leder till ett underskott i Ålands offentliga ekonomi.

I landskapsregeringens meddelande om nystart av Åland talas om det icke-existerande strukturella underskottet, som kräver nedskärningar. De skriver att det långsiktiga målet är att årsbidraget ska täcka avskrivningarna.

Har skribenterna ens läst budgetförslaget där vi kan se att utvecklingen av årsbidraget 2017 var 28 miljoner, 2018 25 miljoner och år 2019 15 miljoner. Avskrivningarna var 10 miljoner. Det fanns inget strukturellt underskott enligt boksluten. Det är en myt.

Vi kan se att ”Coronakostnaderna” uppskattats till 14 miljoner för 2020. Utan dessa och utan skatteminskningar pga Corona hade vi haft ett överskott om 20 miljoner efter avskrivningar. Underskottet för 2020 var inget strukturellt underskott.

Vi måste erkänna utgångsläget för att veta vilken medicin som behövs.

Det är utvecklingen av den framtida skatteavräkningen, som är grunden till lånebehovet på 100 miljoner.

Sker återhämtningen långsammare eller inte alls, så blir underskottet och lånebehovet ännu större.

Om tillväxten av skatteavräkningen blir bara hälften så blir skatteavräkningen 50 miljoner mindre, lånebehovet blir 150 miljoner och årsbidraget för 2025 blir -25 miljoner. Då får vi stora problem.

LR skriver: ”Om intäkterna i samhällsekonomin, framför allt skatteintäkterna, inte långsiktigt kan ökas så är den enda vägen ut ur det strukturella underskottet att minska utgifterna.” 

Åländsk Demokrati håller med om detta. Plan A måste vara att öka skatteintäkterna genom att fokusera på tillväxt och återhämtning. Först om detta misslyckas så måste de offentliga utgifterna minskas rejält. Ingen vill väl ha en nedskärning av de offentliga utgifterna som första prioritet?

Stephan Toivonen 

Åländsk Demokrati 

Medlem av finans- och näringsutskottet