Ledare: Vi får aldrig acceptera ocker – speciellt inte nu

Sedan bankmogulen Anders Wiklöf tog över Ålandstidningen har tidningens opinionssidor sakta men säkert sjunkit ner i en allt djupare perversion. Senast ut är ledarskribent Henrik Herlin, som titulerar sitt senaste alster ”ockrarens försvarstal”. Hans ledare är skriven med anledning av att opportunister som William Hahne, vice partiledaren för det svenska partiet Alternativ för Sverige, försöker profitera på folks oro för coronaviruset genom att köpa upp sjukvårdsprodukter som de prånglar ut till ockerpriser.

Hahne och hans gelikar kritiseras med rätta från alla håll. Från vänster- och högerkant och allt däremellan. Det verkar endast vara Herlin som sympatiserar med agerandet och Herlin använder också exakt samma argument som Hahne för att försvara tilltagen:

”Om jag inte hade tagit enorma personliga risker hade det funnits några tusen färre andningsskydd i Sverige, vilket kanske hade inneburit att människor i riskgrupper inte hade kunnat skydda sig från att bli smittade på samma sätt.”, skriver Hahne till de medier som ifrågasätter hans affärer.

Och så här skriver Herlin i Ålandstidningen:

”När de vanliga leverantörerna fått slut på sina lager har nämligen nya företag, ofta enskilda individer eller små bolag, stigit fram och begärt mångdubbelt högre priser. Dessa har, genom att riskera sina egna pengar, köpt in lager av sjukvårds- produkter utan att veta om de någonsin kommer att lyckas sälja dem.”

Ett barnsligt resonemang. Dessa opportunister gör inte sina medmänniskor någon nytta genom att utnyttja en kris. De är inte mer än simpla mellanhänder som vill profitera på att sitta och panta på produkter som behövs brådskande för att rädda liv. Att Herlin kallar sådant för ”helt normalt entreprenörskap” är bara ytterligare ett bevis på hur Wiklöf-journalisterna tappat kontakten med verkligheten, trots att Herlin ständigt slänger in ”i verkligheten” i sin ledartext för att försöka.

Det rapporterades idag om ett liknande fall i Brasilien. Samma dag som regeringen utlyste undantagstillstånd i landet passade en leverantör av material till ett sjukhus på att höja priserna på munskydd för kirurger från 70c till €14. 

Hälsoministeriet och åklagaren har begärt att alla företagets ägare ska fängslas och polisen utreder företaget för brottslig prissättning som skadar ekonomin. Brottet ses som grövre på grund av corona-situationen. En domare har hastigt dömt de enskilda företagsägarna att var och en betala böter motsvarande 10 månaders minimilön för tilltaget och böterna ska vara betalda inom tre dagar om de inte vill skaka galler. På grund av den pågående krisen tillåts företaget fortsätta sin verksamhet, men under sträng övervakning. Upptäcks brottslig prissättning igen åker ägarna i butkan.

Denna behandling får ockrare i ett land som har en mycket större utsträckning av frihandel och kapitalism i ekonomin än de nordiska länderna. Ockrare ska inte ha en fristad någonstans, och inte heller på Åland.

Vinstintresse kan ha sin plats i sjukvården, det vanligaste exemplet är att läkemedelsbolag önskar ensamrätt eller patent på mediciner eller andra hjälpmedel för sjukvården som de investerat enorma summor i att ta fram. Men hamstrande av munskydd eller annan medicinsk utrustning har inget att göra med något entreprenörskap eller företagande. Lika lite som att hamstra dasspapper eller för den delen Ålandstidningen.

De äkta entreprenörerna gör nog allt de kan för att maximera produktionen och distributionen av medicinskt material just nu. De sitter inte och väntar på att få mer betalt för sina produkter. Och de äkta opportunisterna spekulerar loss och tar risker på börsen utan att riskera hälsan hos sina medmänniskor eller bedriva ocker, även fast de kanske borde ha något vettigare för sig just nu. Den som endast kan tänka på pengar under krisen kan investera i bolag som producerar för sjukvården eller deras underleverantörer. Men ockraren vill också njuta av andra människors lidnade, det är inte enbart pengarna som är hans drivkraft.

Jag kan bara hoppas på att Henrik Herlin har tillräckligt med Wiklöf-slantar i fickan ifall han själv hamnar i en nödsituation. Han har inget att klaga över ifall ambulansföraren kräver ett ”bidrag” på några tusen euro för att hinna till sjukhuset i tid eller ifall någon ”entreprenör” tar ut ett pris för att ge honom plats i livbåten ifall han någon gång hamnar i sjönöd.

I Herlins värld är det bara vanlig business att passa på att ta betalt av brandkåren ifall de vill använda vatten ur din sjö för att släcka hans hus när det brinner. Det är ju utbud och efterfrågan som gäller. Som Herlin själv resonerar: ”I den verkliga världen får man ibland betala ett högt pris för det man behöver. Det gäller speciellt i krissituationer.”

Tack och lov är det få människor som resonerar som Herlin.

Målning: Quentin Massys ”Ockrarna”, 1520

Carl Kiviö